Gästinlägg: tankar om skräp

Bild: epSos .de

Här kommer årets första gästinlägg. Det är Karin som gästbloggat tidigare och som nu kommer med lite funderingar kring skräp.

Jag bor ensam i en liten lägenhet, har ett "miljöhus"/återvinningshus nära och begränsade möjligheter att lagra saker som skall kastas. Var och varannan dag travar jag iväg till miljöhuset med mina sopor; glas, plast, papper, kompost i en liten papperspåse och så restavfall - det som inte delas upp. Jag är helt förundrad över hur jag som bara är en person och måttlig i mina köpvanor kan producera så mycket skräp!

Jag är 51 år och mina levnadsförhållanden har varit olika. När hushållet bestod av 5 personer och vi bodde i en stor villa, klarade vi oss på varannanveckas-tömning av soptunnan även när vi hade blöjbarn. Vi använde tygblöjor, komposterade på tomten men körde också regelbundet till återvinningen med bilen fullastad med sorterat skräp. Då tänkte jag mindre på hur mycket skräp vi skapade än vad jag gör nu. Nu är det så tydligt att jag ensam är ansvarig för min påse, mina burkar eller vad det nu kan vara.

No Impact Man, Colin Beavan, gjorde ett experiment där han under ett år skulle stå för så lite negativ påverkan på miljön och världen som möjligt. Han bloggade om detta, om svårigheter och nya insikter och glädjeämnen. Nu har han initierat projektet No Impact Week  där vi alla via nätet kan utmana oss själva. Det kanske är dags för mig att göra det nu?!

Karin

Jag har bloggat om Colin Beavan och hans projekt tidigare. Han var bland annat en stor inspiration undermitt köpstoppsår. För drygt ett år sedan recenserade jag filmen No Impact Man.

Om tomten

Här kommer ett gästinlägg från Karin som roat sig med en tolkning av den klassiska dikten "Tomten"

Midvinternattens köld är hård,
så kan man dikta och rimma.
Om sovande folk i en enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit även i stan,
snön lyser vit på taken.
Är endast tomten är vaken?

Tomten rufsar i skägg och hår,
folket i stan är mätta
vissa drömmer om värme och vår,
ja kanske om sommarens hetta
Tomten han gillar sin vinter, kort
önskar ej resa från gården bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Han går till stängslet för lamm och får
se hur de sova därinne
Går till hönsen där tuppen står
stolt på sin högsta pinne
Folket i stan vid bardisk mår ”gott”
men ruelse kommer smygande, smått, kanske vi ingen känner
bland dessa nattens vänner

Kanske vi borde öva att se
och uppskatta det vi har nära
kanske också öva att ge
inte bara till nära och kära
På landet, i stan vi smyger på tå
vara rätt, göra bra, både stora och små
vill passa fast stressen förtrycka
även pressande söka sin lycka

Tomten funderar på far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
komma de väl hit neder?
Idag är gåtor av annat slag
men vi blomstrar, åldras och dör ock idag
och vi lever ett liv här på jorden
med alla måsten och borden

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott på landet hörs forsens fall
i staden hörs ständigt bruset.
Tomten lyssnar , även vi i en dröm,
kan tycka oss höra tidens ström,
Tomten undrar, varthän den skall fara,
han undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i stad och på gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Gästinlägg: Blodbrist

Veckans gästinlägg är från Karin som regelbundet medverkar här på Köpstoppsbloggen.

Jag hörde på radion att region Skåne har akut blodbrist och måste köpa in blod för 9 miljoner (per år?
per kvartal?) för att klarar sina operationer etc.

Hur kan vi över huvudtaget ha brist på blod i vår rika del av världen?? Det övergår mitt förstånd.

När jag var sådär 10 år läste jag en artikel om fattiga Mexikaner som olagligt gick över gränsen till USA för att lämna blod. De gjorde det mycket oftare än vad som var tillrådligt hälsomässigt för dem själva för att blodet skulle ”hämta sig”. De var dessutom inte så friska i grunden men gjorde detta som ett desperat sätt att försörja sig. Vid denna tid importerade Sverige blod från USA. Ett blod som alltså kunde komma från sjuka, fattiga och desperata människor. Jag bestämde mig genast att när jag blev tillräckligt gammal för att få lämna blod så skulle jag göra det (mina skäl då var helt egoistiska: jag ville inte i framtiden riskera att få dåligt blod från sjuka människor!). Så blev det, jag lämnade regelbundet blod i många år. Men med avbrott för en period som småbarnsmamma när livet upplevdes så hektiskt att ta med två småbarn till en blodcentral var inte att tänka på.

Nu får jag av medicinska skäl inte längre lämna blod. Det är jag himla ledsen för! Dels vill jag göra denna enkla samhällsinsats, dels var det en bra hälsokontroll av mig själv. Att blod verkligen hjälper har jag upplevt på nära håll. Jag jobbar ju på sjukhus och har sett svårt medtagna kvinnor med stora blodförluster efter förlossningar hämta sig och bli som nya efter några enheter blod. Fantastiskt!

Lämna blod! Gör nytta! Du ger liv! Genom din insats har sjukvården råd att operera din gamla mormors höft i tid istället för att lägga pengarna på blod som vi verkligen borde vara självförsörjande på. Rent egoistiskt har du också hälsokontrollvinsten.

Det gör inte speciellt ont. Du får kaffe, te, annan dricka, mackor, frukt etc. Ät och drick ordentligt efteråt och låt bli att hårdträna samma dag så kommer du knappt känna av någonting. Lämna blod
NU.

Karin

Gästinlägg:Inre egenskaper och klädstil

 
En bild från mitt projekt 333 som jag körde 2011

Här kommer ett gästinlägg från Karin som regelbundet medverkar här på Köpstoppsbloggen. Idag handlar det om det alltid lika populära ämnet kläder och mode, men där här gången ur ett lite annorlunda perspektiv.

På bokmässan i Göteborg för några veckor sedan impulsköpte jag några böcker som jag sedan slukade. Böckerna heter ”Du är din förpackning” och ”Klä bort, klä fram och fuska” av Eva Carlström och handlar om kläder och personlig stil. Det är inte färganalys och råd om vilka färger man passar i beroende på hud- och hårfärg utan går djupare än så. Frågan författaren vill att vi skall ställa oss är vem man är som person och om insidans värderingar och egenskaper stämmer med utsidan. Alltså vad man signalerar med sina kläder: dess färger, snitt material etc. Om in- och utsidan stämmer överens mår man bättre är författarens budskap. Då känner man sig tryggare, gladare och blir troligen bättre bemött.
Ett exempel var den 30-åriga tvåbarnsmamman som ”fastnat” i tonårsstilen med hästsvans, gympaskor, tights och långtröja. Hon fick fortfarande visa leg på systemet. Problemet var att hon i yrkeslivet hade svårt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Detta ändrades med en mer vuxen klädstil.

Jag känner en mycket modernt och snyggt klädd jurist. Vi diskuterade klädstil en dag och han sa att de kunder han träffar förväntar sig att få träffa en person klädd på ett visst sätt. Om han hade klätt sig som jag den dagen (kängor, jeans och olle) hade han troligen inte verkat seriös och kunnig och mötestiden hade gått åt till att få kunden att revidera den uppfattningen om honom. Han valde att klä sig som förväntat för att få ägna sig åt det han ville - sakfrågor.

Jag känner mig ganska tacksam för den blåa ”vårdpyjamas” jag ikläder mig på morgonen på jobbet som sjukgymnast på ett stort sjukhus. I den är jag alltid rätt klädd. Det spelar ingen roll om jag skall träffa patienter eller prata för gamla professorer och överläkare. Jag behöver inte planera kläderna dagen innan och vet alltid att det jag tar på mig är helt och rent. Tillbaka till böckerna! Författaren är utbildad KBT-terapeut förutom stilkonsult vilket väl gjorde att jag upplevde budskapet mer seriöst än jag annars gjort. Jag vill ju förenkla mitt liv på alla områden för att känna att det finns tillräckligt med tid, ork och pengar för det som är verkligen viktigt. Även dessa böcker känns som om de kan hjälpa mig på enkelhetens väg. Om man på djupet förstår varför man gillar och passar i vissa saker så tror jag att klädinköp kommer ta kortare tid och jag kommer ha lättare att undvika felköp i framtiden.

Karin

Vill du gästblogga om hur du ser på kläder och mode - eller något annat så kan du höra av dig till antianki@gmail.com

Gästinlägg: Om dygder

Bild:  -Mr.Halo-

Här kommer ett gästinlägg från Karin som regelbundet gästbloggar på Köpstoppsbloggen.

Jag fick en intressant kommentar om dygder efter inlägget om mitt köpstopp. Hela kommentaren
kommer här:

Anonym skriver: Jag har nyss läst ut Dygdens glädje (199 sidor) av Johan Wennström där han i det mest intressanta och avslutande 5e kapitlet skriver om sex kärndygder och relaterade karaktärsdrag.
Han menar att bejakande av dessa dygder och karaktärsdrag berikar livet och har många andra positiva effekter. Kanske kan man se köpstopp som en övning eller utmaning främst i dygden Återhållsamhet och karaktärsdragen Självkontroll och Måttlighet? Kan man i så fall tänka sig andra
givande övningar och utmaningar i andra dygder och karaktärsdrag?

De sex kärndygder (och relaterade karaktärsdrag):
1) Vishet (Kreativitet, Nyfikenhet, Självständigt tänkande, Bildningslust)
2) Tapperhet (Mod, Uthållighet, Ärlighet)
3) Humanitet (Kärlek, Altruism, Vänlighet, Känslans intelligens)
4) Rättrådighet (Välutvecklad känsla för rättvisa och jämlikhet)
5) Återhållsamhet (Självkontroll, Måttlighet, Ödmjukhet)
6) Transcendens (tillhörighet med någonting större än en själv - Förmåga att uppskatta skönhet,
Hoppfullhet, Tro)

Själv tycker jag att återhållsamhet är det som varit lättast att göra ett projekt av. Vid köpstopp kan också kreativiteten utmanas: jag kanske måste tillverka nåt av något annat jag redan har eller komma på en helt ny lösning (självständigt tänkande). Att det skulle kallas vishet är nog ändå att ta i. Övning i tapperhet skulle kunna vara att göra sådant man är rädd för som att tala inför folk, gå en kvällskurs ensam, söka hjälp för något man försökt hantera själv…eller vad det nu skulle kunna handla om.
Humanitet skulle kunna vara att bli volontär och hjälpa människor som har det svårt.

Rättrådighet känns svårare. Kanske volontärskapet kan platsa även här. Att börja jobba politiskt kanske. Att börja agera mot orättvisor på jobbet om sådana finns istället för att jamsa med, skulle också kunna inrymmas under rättrådighet. Transcendens : kan man öva sig i tro? Jag tänker att man kan öva sig i att se skönheten i det man har omkring sig i vardagen som partnern, sitt gamla vanliga, orenoverade kök, pendelvägen till jobbet etc. Man kan också träna sig i att betrakta skeenden som oroar med mer kärleksfullhet och humor (här har jag faktiskt förslag på en bra hemsida www.healthwatch.se med övningar främst för att hantera stress).

Min höstutmaning som redan pågår är att ha klänning två dagar i veckan och inte bara ta den enkla lösningen jeans och tröja. Det kräver en viss uthållighet och självkontroll. Mycket långt från transcendens men det sägs ju att även den längsta resa börjar med första steget…!

Karin

Gästinlägg: Vad jag vunnit genom frivillig enkelhet

Idag blir det ett nytt gästinlägg från Karin som regelbundet gästbloggar här på Köpstoppsbloggen. 


Jag har funderat mycket på frivillig enkelhet (voluntary simplicity) som ett sätt att genom begränsning eller hellre uttryckt förenkling av livet skapa mer tid för det som verkligen är viktigt oavsett om det är egna projekt eller något för familjen. (Böcker som inspirerat mig är ”Lev enklare” av Gisela Linde, ”Rik på riktigt ” av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg och ”Växla ner” av Karin Lilja). Har det hänt något då? Jo, jag har gått ner i arbetstid och har en helt ledig dag då och då vilket är otroligt skönt. Jag bjuder oftare in till knytkalas utan att skämmas (tidigare bjöd jag på middagar men var ofta otroligt stressad över matlagningen). Vi har fördelat matlagningsansvaret på alla i familjen (även ungdomarna) och jag har startat regelbundna roliga sammankomster med vänner. Vi har matlag med en familj en gång/månad, med en annan lagar vi vegetarisk mat och handarbetar (eller låter bli) också en gång/månad. Jag har också startat en strukturerad pratgrupp med en grupp roliga kvinnor (en mycket god vän och kompisar till henne). Vi är 4 stycken. Den vi är hos har bestämt vad vi skall prata om men berättar det först när vi är på plats (åldrandet, vad vi gör om 10 år och ordet ”bekymmerslöshet” har det hittills handlat om). Den personen inleder lite om varför hon valt just detta ämne. Sen får var och en en förutbestämd tid tex 3 minuter. Ingen avbryter, frågar eller säger något när någon annan pratar. När man gått laget runt pratar alla tillsammans och först därefter fikar vi. 1,5-2 timmar brukar vi hålla på.
Jag gillar den här strukturen mycket! Man dyker direkt in på väsentligheterna och avbryts inte hela tiden av frågor eller ”kan du skicka mjölken”. Jag hade nog inte orkat eller tänkt på att starta dessa sammankomster om inte vardagslivet känts relativt lugnt och hanterbart. Nu låter jag himla präktig och redig. Så här har jag det i det yttre. I det inre upplever jag att det är svårare att förenkla. Tänk om det hade varit lika enkelt att städa bort eller stuva undan alla orostankar! Det hade varit underbart! 

Karin 

Väldigt intressant att höra om förändringar i vardagen och vad de kan leda till! Vill du dela med dig av dina upplevelser av frivillig enkelhet eller något annat så får du gärna maila till antianki@gmail.com.

Gästinlägg: Nytextilköpstopp augusti 2011 till augusti 2012

Denna fina fågel från Halmens Hus i Bengtsfors köpte jag alltså inte..

Idag gästbloggar Karin om sitt årslånga köpstopp på ny textil.

Under ett år skulle jag låta bli att köpa några nya kläder eller skor till mig och inte heller något nytt textilt till hemmet. Så här gick det:

Augusti: Första månaden. Undantaget walkingskor (som skulle köpts i USA under våren)köptes tidigt, annars inget. Inget sug, inga behov, bara skönt att slippa affärer. Jag går dessutom omkring och känner mig rik. Det är mycket behagligt oavsett om det är med sanningen överensstämmande eller inte.

November: Jag har det ovanligt bra förspänt. Jag har vänner som gillar att köpa nytt, har en tendens att gå upp i vikt så att kläder blir för små och är snälla nog att regelbundet förse mig med en kasse avlagda kläder. Därigenom behöver jag ytterst sällan köpa tex T-shirtar själv. Denna månad kom K. med en påse. När jag hade sorterat bort det jag inte ville ha återstod 12 tröjor (2 tunna stickade, 5 linnen och 5 T-shirtar) och tre par oanvända trosor. Himla bra!

Mars: Nu börjar jag längta efter att köpa mig en ny träningströja - en lite pösig yogatröja är det jag vill ha. Det börjar samla på sig av kläder att längta efter… Men det känns inte jobbigt att avstå och inte heller längtar jag efter att gå i affärer. Inte en enda gång har jag känt något behov av något textilt till hemmet! Det kanske säger mer om mitt relativa ointresse för att förnya hemmet än om hemmets verkliga behov!

April: Jag har gjort ett misstag: handlat en kudde på IKEA som jag knappt behövde. Jag köpte en billig kudde som jag har tänkt ha på altanen . Den var nära kassorna och slank med så som servetter och ljus brukar göra . Inte förrän efteråt insåg jag mitt misstag..I januari började jag känna ett behov av en tunn, svart, långärmad bomullströja. Nu har jag faktiskt hittat både en svart och en lila tröja i ekologisk bomull till extrapris för det presentkort jag fick i julklapp. 300 kr återstår av dessa pengar. De skall sparas till om jag behöver något textilt akut: underkläder, strumpbyxor eller dylikt.

Juni + juli: Nu går jag mot slutet. På semestern har vi besökt ett antal loppisar och jag har hittat några fina saker: lite slitna finskor för 10 kronor och två klänningar varav en är ganska galen och från 70-talet(25kr). I vanliga secondhand-affärer har jag hittat två klänningar till, varav en är så snygg att jag skall ha den på bröllop i helgen (kostnad 67kr, röd, ärmlös, vid i kjolen).

Under året av köpstopp har jag inte lidit brist på något. Inte heller känt mig felklädd/ fult klädd eller behövt låna något för att klara mig och då har jag ändå varit på två bröllop och föreläst för några hundra personer på stadens tjusigaste hotell. Egentligen har nytextil- köpstoppet varken varit svårt eller utmanat mig speciellt mycket. Jag är inte så intresserad av kläder och märken (förutom träningskläder), behöver ju inga på jobbet då vi alltid går i ”vårdpyjamas”, gillar inte att trängas med folk i affärer och dessutom har jag en massa kläder. Det skulle nog vara en större förändring och utmaning för mig att tvingas att gå i affärer och handla nya kläder regelbundet. En gång har jag medvetet brutit mot köpstoppet och köpt något nytt: den lite pösiga träningströjan som jag nämnt tidigare. Jag började känna mig tjock om magen och gick och handlade mig en passande tröja. Sen fick jag så dåligt samvete att den fortfarande inte använts.. När min simväska gick sönder och jag bloggade om det så fick jag faktiskt en ny väska av en läsare. Väskan var precis enligt mina behov. Vad förvånad jag blev - och glad! När vårt överkast gick sönder var jag riktigt kreativ och sydde ett nytt överkast av loppisgardiner (10kr)som syddes på ett kasserat och sparat överkast. Det blev riktigt snyggt!

Jag som gillar att ha olika utmaningar funderar nu på vad som kommer att bli nästa. Det handlar aldrig om att späka sig och göra livet tråkigt när jag ger mig själv begränsningar. Nej, jag vill utmana mina vanor och tankar! Kanske jag skulle bestämma mig för att ha klänning två gånger i veckan fram till jul till exempel.. Jag som pendlar: cyklar, åker buss och tåg och sen direkt byter kläder när jag kommer fram hoppar oftast av enkelhetsskäl i jeans och tröja på morgonen. Det är okej men i längden ganska tråkigt. En koll av klänningsbeståndet visade att garderoben innehåller en hel del. Vissa är inte använda på mycket länge. Läge att testa dem alltså och gilla dem eller att inse att de inte kommer att användas med glädje och hellre ge bort dem.

Karin

Nästa vecka gästbloggar Karin om vad hon har vunnit på frivillig enkelhet.

Gästinlägg: Om du bara fick äta 10 livsmedel….D

Idag blir det ett gästinlägg från Karin som regelbundet gästbloggar här på Köpstoppsbloggen.
Ibland roar jag mig med tankeexperiment som tex ”om jag bara fick äta 10 livsmedel under ett
år eller resten av livet, vilka hade jag då valt?”. Jag kom fram till dessa

-potatis
-kyckling
-bönor
-morötter
-ägg
-sallad
-äpplen
-smör
-vete
-tomat

Med hjälp av kryddor skulle det kunna bli helt okej smakmässigt. Det skulle också bli okej
färgmässigt på tallriken och jag tror det skulle duga näringsmässigt också.

Sallad valde jag för att det finns så många olika blad att variera med. Så är det med äpplen och bönor också. Kyckling tröttnar jag aldrig på och inte morötter heller. Vete valde jag för att kunna baka bröd men det skulle bli himla tråkiga och bleka sådana utan grövre mjöl och fröer. Jag kanske skulle välja råg istället… Jag som tycker så mycket om min morgonmüsli skulle nog behöva lägga till havre och filmjölk för att det skulle fungera i längden. Dessutom är jag mycket förtjust i kakor och godis så socker och kakao skulle också behöva vara med. Och kaffe förstås och rödvin…Intressant att tänka på även om jag direkt inser svårigheterna!

Karin


Nästa vecka gästbloggar Karin om sitt köpstopp på ny textil!

P.S Vill du gästblogga? Maila till antianki@gmail.com

Matmåndag: Baka bröd

Brödbilden är tagen av tristanf, med Creative Commons Attribution-licens

Jag har länge gått och tänkt på att jag borde bli bättre på att baka bröd. Jag gillar ju att baka i allmänhet och jag vet att det egentligen inte är så svårt, att det mest handlar om att sätta igång men ändå har det inte blivit av på länge. Men nu har jag fått ett extra incitament.

I torsdags morse fick min dotter en allvarlig allergisk chock när hon åt frukost. Som tur var bor vi bara några få minuters bilfärd från vårdcentralen (just då var jag väldigt tacksam över att vi fortfarande har bil) och fick snabbt hjälp att häva den. Vi har ännu inte helt kommit på vad det var som utlöste den och vi har även sedan tidigare överkänslighet mot flera livsmedel i familjen så nu ska jag ta tag i brödbakandet igen.

Från Karin som ofta gästbloggar fick jag ett smart tips på 

Brödtips

Jag drabbas ofta av lust att baka bröd när jag är på landet. Tid finns men sällan alla ingredienser (jag gillar bröd med en massa gryn och fröer i). Förra sommaren kom jag på en lösning. Jag mätte upp favoritreceptets alla grova ingredienser och tog med mig till landet i en påse. Väl där kunde jag skålla det jag hade med mig och komplettera med vetemjöl och jäst (som alltid finns på plats). Gott! Och smart tycker jag!   Karin

Så nu vill jag be om era bästa brödrecept! Kommentera eller maila mig på antianki@gmail.com

Gästinlägg: Hållbar utveckling

Bild: y I .. C .. U

Dagens gästinlägg kommer från Karin som regelbundet gör inhopp här på Köpstoppsbloggen.

På jobbet som sjukgymnast på ett universitetssjukhus hade vi häromdagen ett intressant föredrag om hållbar utveckling. Det hölls av en kollega som också är lärare på sjukgymnastutbildningen i stan. På skolan är man numer ålagd att även undervisa i detta viktiga ämne.

Jag tycker förstås att det är jättebra att det är så och kan inte förstå att vi inte överallt pratar om och oroar oss över vart världen är på väg när det gäller växthuseffekt, nedsmutsning etc. Vad som förvånade mig med föredraget var att det inte alls pratades om den sociala och psykologiska aspekten av hållbar utveckling som för mig självklart ingår i begreppet. Alltså hur vi har det i vårt arbets- och vardagsliv med stressen, prestationskraven och trivseln. Jag tycker det är himla viktigt med ett arbetsliv som är mänskligt och där arbetstakten är lagom. Där jag kan välja att jobba deltid trots att heltidsnormen råder, med mindre pengar, färre utlandssemestrar men kanske också med minskad risk att få en hjärtinfarkt eller stroke i förtid. Den aspekten fanns inte alls med trots att stressen inom dagens sjukvård ju är påtagligt närvarande. Märkligt!!

Karin

Gästinlägg: Morgonpromenader

Idag bloggar Karin om sina morgonpromenader!

Jag har en viktig vän- en morgonpigg promenadkompis. Nästan varje helg tar vi en promenadantingen lördag eller söndag morgon. Vi går vid 7-tiden (eller lite senare om det är för mörkt) oavsett väder. Rejält klädda är vi och frukosten (fil med müsli och te)är packad i ryggsäcken. Vi varierar var vi går, går åt olika vädersträck, i skog, på väg, i bostadsområden etc. Ibland tar vi bilen en bit och går sedan. Jag är så glad för våra promenader! Så underbart det är att komma ut i gryningen! I förra veckan trots underkylt, sylvasst regn så hörde vi koltrasten. Frukosten intogs under en stor gran så vi höll oss relativt torra.

Trots att vi bott där vi bor nu i över 20 år så hittar vi ofta nya vägar, ett nybyggt hus eller något annat vi aldrig sett förr. Jag är barnsligt road av detta! Jag är också glad för alla intressanta samtal vi har. Man pratar himla bra när man går jämte varandra. När jag sen kommer hem (oftast lite över kl 9)så har oftast familjen ännu inte vaknat. Då händer det att jag kryper tillbaka i sängen med en nybryggd kopp kaffe, en macka och GP-morgontidningen i Göteborg. Eller så fixar jag frukost till alla och berättar sådär äckligt käckt om hur fint det var i skogen och vad de har missat som sovit så länge… Inte så uppskattat som ni märker!

Jag har försökt få med mig familjen ut och det har lyckats ibland (när barnen var mindre). Att få ut en 16-åring i skogen kl 7 på morgonen kan jag nu titta i månen efter. Han brås på sin far som är lika eländigt trött på mornarna. Jag får vara glad att ha en vän som uppskattar denna form av livskvalitetshöjare lika mycket som jag! Baksidan av denna morgonpigghet är kvällströtthet. Mellan kl 20 och 22 kan jag vara hur trött som helst. Jag somnar oftast i TV- filmer och tyvärr också på balett, teater, musikalföreställningar. Det spelar ingen roll hur bra det är- jag kan inte hålla mig vaken. Som tur är går tröttheten över efter 10 minuters sömn eller så och sen är jag med igen. Om jag kunde välja mellan att vara morgon- eller kvällspigg så skulle jag ändå välja morgonpiggheten. Arbetslivet är mer gjort för oss och morgnarna i skogen är absolut mer magiska än kvällarna tycker jag.  

Karin

Gästinlägg: Köpstopp på ny textil

Här kommer ett nytt gästinlägg från Karin. Idag handlar det om hennes köpstopp på textil.

Jag bestämde mig i juli för att ha ett års köpstopp på ny textil till mig och hemmet. Det är alltså okej att handla second hand. I textil ingår också skor. Jag har ju tidigare haft ett år av olika utmaningar varje månad. Då skulle jag antingen låta bli något (alkohol, kött, TV etc) eller börja med något (baka bröd, använda kjol…) Syftet var inte att lida utan att utmana mina tankar och vanor. Det blev intressant och tankeväckande. Detta köpstopp är väl inte direkt tankeväckande men jag upplever att jag ofta blir kreativ av begränsningar, och det gillar jag. Dessutom tycker jag om att handla begagnat.
Jag har också himla mycket kläder. Dels för att jag sparar dem i evighet och dels för att jag har ombytliga vänner som regelbundet förser mig med en kasse avlagda tröjor, skjortor eller vad det nu kan vara. Det gillar jag också!

Så här skrev jag i augusti: Första månaden. Undantaget walkingskor köptes tidigt, annars inget (dessa skulle köpts under våren i USA men jag hittade aldrig några). Inget sug, inga behov, bara skönt att slippa affärer. Jag går dessutom omkring och känner mig rik. Det är mycket behagligt oavsett om det är med sanningen överensstämmande eller inte.

Nu i slutet på januari har halva tiden gått. Det har inte varit ett dugg svårt att avstå från att köpa ny textil till vare sig hemmet eller mig. Jag är helt avvand med att gå i affärer känns det som. Fast det stämmer inte för nog var jag i affärer under november och december och julklappshandlade till familjen. Dock utan att känna sug efter något att köpa till mig. Men jag erinrar mig ett misslyckande: jag tog ju faktiskt ett par tunna ullstrumpor av ett trepack där mannen och ena sonen fick de andra två i julklapp. Dessa strumpor har använts flitigt som extrastrumpor ovanpå de andra på pendelvägen till jobbet. Nu har ett problem seglat upp: min simväska har gått sönder och jag behöver en ny. Den skall vara ganska liten, tunn, avlång och kunna hängas på axeln för att det skall fungera på väg till simhallen ihop med tidspress, bensparksplatta och min vanliga ryggsäck.( Jag morgonsimmar två mornar i veckan, hänger på låset när de öppnar och stressar lite för att hinna i tid till jobbet efteråt).
Jag tror det blir svårt att hitta den optimala väskan på loppis och dessutom kommer jag använda den i så många år som den håller. Inget slit- och- släng här inte. Min önskan är att köpa en märkes-väska som jag vet är precis rätt. Vi får se hur jag gör..

Jag har under detta halvår varit på bröllop i en klänning som nog är 5 år gammal men jättefin. Jag har också varit på ”riktig” 100-årsfest i gamla kläder (fina). Jag har handlat mössa, nattlinne och klänning på second hand.

Kreativiteten har också utmanats: vi behövde ett nytt överkast. Det löste jag genom att sy ett begagnat gardintyg (lite för tunt för att i sig själv fungera som överkast)ovanpå ett gammalt, lagat och urtvättat överkast (varför jag sparat det var dock ett mysterium så fult som det var…). Men det nya hopknåpade blev riktigt fint! Nu har jag ett halvår till framför mig. Vad jag vet har vi inga stora, speciella fester som väntar på oss och hemmet har inte heller några direkta behov, så det skall nog gå bra. Det kommer det naturligtvis
göra även om vi blir bjudna på några stora fester..

Karin

Gästinlägg: Att handla rätt när man handlar – det är inte så lätt…

Bild: Peter Karlén  

Förra veckan gästbloggade Karin om boken Nedkopplad. Idag handlar det om att handla rätt...

I går handlade jag i stans största köpcentrum. Jag har blivit medlem i en kedja för kroppsprodukter och får billiga månadserbjudanden som jag oftast struntar i. men nu behövde jag läppbalsam/cerat eller vad man nu kallar det och slog till på två för 29 kr. De var ganska små men förpackade i skruvhylsa i plast och försedda med vacker(?) bild. Som extrapresent fick jag två pennor. Hur är det möjligt att det är så billigt? Det undrar jag varje gång jag handlar i den affären (som alltid har flera expediter som glatt slår in billiga varor för under 100kr och varje gång lämnar med något extra, so mina pennor). Är affären täckmantel för någon skum ekonomisk verksamhet eller??

Yngste sonen behövde en kostym i somras. Eftersom han fortfarande växer var det ingen idé att satsa på god kvalitet. Det blev en kostym från den stora, billiga herrkedjan för 999kr. Kostymen var snygg och satt bra. Examensfesten blev lyckad. Jag stod åter där med min undran om hur det kan vara så billigt? Här kan jag dock lätt se för mig hur fattiga arbetaresitter och syr under hemska förhållanden på andra sidan jorden. Jag kan också tänka mig den miljöförstöring som kemikalierna i textilindustrin skapar (mycket långt från min älskade skog och sjö…).

Jag gör inte alltid sådana här val. När det gäller elapparater handlar jag helt annorlunda. Vår kaffebryggare hade börjat läcka och behövde bytas. Eftersom vi har en bra elaffär med himla bra service i ”min förort” så går jag alltid dit. Jag kom ut med en dyraste apparaten för över 2000 kr, med över 5 års garanti och förhoppningsvis av god kvalitet och tillverkad under schyssta förhållanden.

Jag tycker det är svårt att vara konsekvent som konsument. Min huvudregel är att låta bli att handla om jag absolut inte behöver saken/plagget i fråga. Om det går att handla begagnat så gör jag helst det. Om inte så beter jag mig så olika som i exemplen ovan. Hur tänker du när du
handlar?

Karin

Bokonsdag & gästinlägg: Nedkopplad

Bild: Volante

Jag har skrivit en hel del genom åren om mediafasta, elektronisk paus etc. Nu i somras kom boken Nedkopplad på svenska och den har fått stor uppmärksamhet i media. Karin som regelbundet gästbloggar om allt från mat till resor har läst den:

Denna mycket intressanta bok läste jag i höstas. Susan är journalist, i hjärtat New York-bo, men bor i Perth i Australien med sina tre tonårsbarn. Som journalist har hon tagit till sig den nya tekniken och är lika beroende av sin IPhone, IPad, dator etc som barnen är. Inspirerad
av Thoreaus bok Walden (där författaren under två år avsäger sig den tidens bekvämligheter och bor ensam i en enkel stuga vid en liten sjö) beslutar hon att familjen skall klara sig utan modern teknik i ett halvår. Susan inleder med att stänga av strömmen helt i två veckor. Efter denna avhållsamhet är det okej med ström, varmt vatten osv och med fast telefoni och CD-spelare men inte med något annat. Om barnen behöver göra skolarbeten på datorn får de göra det på skolan, på biblioteket eller hos kompisar. Sina artiklar får hon skriva för hand för att senare på redaktionen skriva in dem i datorn.

I boken blandas dagbokanteckningar från familjelivet med den senaste mediaforskningen.
Jag gillade boken! Som trebarns-mamma där yngste sonens (16 år) datorvanor är en ständig källa till irritation och oro från min sida så var det intressant att se hur hennes från början helt negativa barn så småningom kunde se fördelar. De hittade tillbaka till gamla intressen som att spela musikinstrument och baka. De höjde alla sina betyg, hittade nya sätt att umgås med varandra och sina vänner. Hela familjen kom närmare varandra genom att man började laga mer ordentliga middagar och äta tillsammans och ge sig tid att prata med varandra igen (det hade man gjort innan tekniken tog överhanden).

Läs boken. Gör det för att hitta argument för lagom teknikanvändning, för din egen upplysning eller bara för nöjet att följa familjens kamp i den moderna världen!

Karin


Om författaren
Susan Maushart är en amerikansk författare, journalist och forskare från New York University, men främst av allt är hon mamma till Bill, Sussy och Anni. Susan Maushart bland annat skrivit ”The Mask of Motherhood” som beskrevs av London Times som en ”feministklassiker”. Hon skrev ”Nedkopplad” i Australien där hon bodde i drygt 20 år. Hon bor numera i New York.

Mer
Bloggare i närkamp med sin ledighet

Gästinlägg: Vardagsvanor: Att välja hur jag gör och tänker

Här kommer en fristående fortsättning på Karins gästinlägg från förra veckan.


Jag har ju tidigare berättat om en äldre man som inspirerat till bra vardagsvanor. Om vi träffas och är ute i det lilla samhälle där han bor så skulle vi självklart inte fika ute ”på stan”. Det är inte att tänka på då det ju finns kaffe hemma. Jag bor i Göteborg som verkligen är en kafétät stad. Alla fikar, men mest unga. Många fikar ofta. Det har blivit ett sätt att umgås på.
Jag gillar verkligen att fika! Jag gillar kaffe, kakor, mackor och stämningen på mysiga kaféer. Men jag har valt att bara fika ibland. Jag vill att det skall fortsätta att vara speciellt att dricka en kopp cappuccino. Jag vill inte att det skall bli vardag och skulle aldrig drömma om att stressdricka take-away-kaffe i pappmugg gåendes. Jag vill att kafébesöket skall stå för något speciellt som att man firar något eller att man träffar några speciella personer som man inte träffar varje dag.
Den ekonomiska aspekten är inte oviktig heller. Ett sätt att göra vanliga saker speciella kan ju vara att vara återhållsam med dem som i kaféexemplet ovan. Ett annat kan vara att ladda dem med betydelse/magi.
När barnen var små gjorde vi ibland utflykter till Högsta Berget. Det är en stor sten (kanske som högst 3 meter) som ligger vid en liten obadbar sjö med en knapp kilometer gångväg runt, i en liten skog mellan två villaområden. Inget speciellt alls egentligen. Vi packade ner fika i ryggsäckar och traskade iväg för att avnjuta denna på vår speciella plats. Eftersom vi satt så högt (!) och det var lite farligt fick man vara försiktig, men det var det värt med tanke på utsikten…
Som ni märker försökte jag göra något speciellt av något ganska trivialt. Jag frågade den nu vuxna dottern vad hon mindes av utflykterna till Högsta Berget. Jo, hon mindes dem som att vi alla skulle ut på äventyr!
Livet blir mycket vad vi gör det till. En klyscha som vi alla har hört. Det stämmer ibland, upplevs verkligen inte stämma när vi drabbas av sjukdom, död eller andra katastrofer. Samtidigt vet jag att  det ju gäller även då men är förstås otroligt svårt att tillämpa. Men alla andra dagar när vi bara lever på i vår vardag - då kan vi göra val som betyder något i det stora eller lilla: välja lunchlåda eller dyr utelunch, tycka den skruttiga Volvon är okej eller svära över att den inte är en BMW, göra en sten till ett berg och njuta eller förbanna att man inte har råd att bo vid havet och dagligen sitta på riktiga berg…

Vilka är dina vardagsval? 

Karin

Gästinlägg: Vardagsvanor: fetma, groddar, balans och pengar

 

Så här i juletider är det lätt att all sans och balans försvinner, både vad det gäller mat och ekonomi. Här kommer ett gästinlägg från Karin som regelbundet gästbloggar om allt från resor till mat och kläder.

En mig närstående nu äldre man har många gånger retat gallfeber på mig genom sitt sätt att vara. Men jag har också insett att han på många vis är en förebild. Till exempel har han alltid haft en bra balans mellan ansträngning och vila. När han snickrar/målar/ gräver etc så gör han det engagerat i 1-2 timmar. Sen vilar han. Då sätter han sig vid datorn eller med en bok i 1-2 timmar. Sen går han igång med det fysiska arbetet igen. Så håller han på, lugnt och metodiskt till arbetet är färdigt. Det blir klart i rimlig tid, han gör sällan fel för att han är för trött och han får aldrig ont i kroppen! Som sjukgymnast har jag träffat otaliga patienter med tennisarmbåge, ont i ryggen eller knäna för att man intensivt ägnat sig åt något som man normalt aldrig gör och naturligtvis överbelastat sig. Någon som känner igen sig?? (jag gör det tyvärr).
I många år har han ägnat sig åt att grodda och varje kväll äter han en stor tallrik sallad där huvudbeståndsdelen är olika groddar. Han har tillverkat groddburkar själv genom att borra små hål i botten på billiga plastkrukor. Han täcker dem med ett porslinsfat och sköljer morgon och kväll. Det tar inte många minuter per dag och kostar inte många kronor heller. Jag groddar också men i perioder. Nu har denna period hållit i sig i snart två år så man får väl kalla det en vana.  Jag har alltså också alltid ekologiska, närproducerade och nyskördade grönsaker att tillgå för en mycket billig peng och det kan jag tacka inspirationen från denna man för.
Man pratar ju om att det är socioekonomiska faktorer som delvis ligger bakom problemet med fetma/övervikt idag. Förr var fetma ett tecken på pengar och hög klass (man hade råd att äta sig mätt) idag betyder fetma avsaknad av pengar och låg klass: man är hänvisad till den billiga skräpmaten. Jag kan inte hålla med om detta. Morötter, kål, potatis, bönor, havregryn och groddar mm är jättebilligt! Detta blir man inte tjock av att äta. Vatten är billigare än läsk. Havregrynsgröt billigare än söt yoghurt. Men skall man leva billigt, nyttigt och inte bli tjock så kräver det förstås tid. För det tar ju tid att laga till råvaror och att prioritera att laga mat från grunden verkar nedprioriterat idag med tanke på alla snabbmatskedjor, lunchmatställen och affärernas ökade utbud av färdigmat i färsk och fryst form.
Jag jobbar på ett sjukhus och har tillgång till en lunchmatsal där dagens lunch kostar 70 kr ca. Då ingår salladsbord, dryck, bröd och kaffe eller te. (Med rabatt och att jag inte äter i matsalen utan tar med mig maten kostar det 55 kr). Det är helt okej mat men absolut inte värt priset. En dag räknade jag ut vad den lunchlåda med rester kompletterade med en morot, en halv tomat och lite groddar kostade: ca 15 kr. Skillnaden mot 70 kronorsexemplet blir 55 kr ggr ca 300 arbetsdagar= 16500 kr på ett år. Dom pengarna kan man ha mycket roligt för. Det är absolut värt tiden i köket! (Men som jag skrivit om tidigare så är det inte bara jag som står i köket. Förutsättningen för att matlagningen i vår familj skall fungera är att alla i familjen ansvarar för matlagning olika dagar).

Jag är helt inne på Karins linje, ska jag "äta upp" mina pengar föredrar jag att göra något lite extra. Dessutom njuter jag desto mer när jag väl äter på restaurang.

Gästinlägg: nya tider kräver annan matplanering

Bild:  GeoBlogs

Här kommer ett gästinlägg från Karin som regelbundet gästbloggar om allt från resor till mat och kläder.

Vår familjesituation har ändrats: äldste sonen har flyttat hemifrån ”på riktigt” och dottern ”på låtsas”, dvs hon befinner sig på långresa. Nu är det bara min man, jag och den 16-årige sonen kvar. Som jag misstänkte har det påverkat livet mycket! Förstås startar det existentiella grubblerier (nu är en epok snart över, vad tyst och tomt det känns här hemma, vi måste hitta nya sätt att umgås och hjälp vad snabbt det gick osv osv).
Men det var inte det jag tänkte skriva om utan MATEN. Detta ständigt närvarande bekymmer och glädjeämne. Vi har ju alltid lagat ordentlig middag på kvällen och ungdomarna har haft en vardag var att ansvara för. Det är första förändringen: nu måste mannen och jag som ofta kommer hem lite för sent för att det skall passa att ställa sig och laga mat planera och laga en dag före. Det fungerar men är en förändring.
Tidigare har man ju kunnat laga hur mycket mat som helst. Med 5 hungriga och 3 av dessa som dessutom vill ha lunchlåda med till nästa dag har ju allt alltid gått åt. Nu är vi ju bara 3 och bara en vill ha lunchlåda. Dessutom har vi lite olika matvanor: 2 av groddätarna har försvunnit, den stora mjölkdrickaren är kvar, vitt bröd tar slut medan det grova hinner bli gammalt. Det tar helt enkelt tid att fatta hur mycket och vad som går åt. Vi handlar alldeles för mycket av det mesta men också för lite av en del. Jag som är Smålänning lider när vi får kasta gammal mat. Att vi ofta äter samma middag två dagar i rad bekymrar dock inte. Detta är verkligen ett I-landsproblem när så många i världen svälter. Men för att inte få för dåligt samvete över hur bra jag har det så vill jag ju inte dessutom kasta bort mat. Men anpassning pågår och snart har väl även vi kommit in i nya vanor. Jag har nog lärt mig vissa saker redan: 

• Storhandling är dumt om man inte är en stor familj. 
• Grönsaker och frukt är bäst att handla ofta. 
• Om man inte äter upp korvarna (eller någon annan köttvara)i ett paket bör resterande ner i frysen direkt (vi har hittat mögliga wienerkorvar nu, det hade aldrig hänt förr..). 
• Prata med varandra innan båda handlar och samma saker är lämpligt.. 
• Frysen är ens bästa vän men det kräver ordning (jag har en hel del mystiska saker längst ner i boxen där det inte längre går att se vad förpackningen innehåller). 
• Fallfrukt gillar inte lagring och jag gillar inte flugkolonin i köket..

Som sagt, det finns en del förbättringspotential!

Karin

Gästinlägg: Hållbart familjeliv för alla i familjen

Bild: Skokie Public Library

Hösten närmar sig med stormsteg. För många familjer innebär det nya rutiner beroende på barn som börjar på dagis eller kanske i skolan, nya och gamla fritidsaktiviteter m.m. Genom åren har jag bloggat fler gånger om hur vi gör med matplaneringen i vår familj och idag kommer ett gästinlägg om hållbart matliv i familjen från Karin som tidigare gästbloggat om allt från sitt år med utmaningar, till stressigt studentfirande , att gå igång på begränsningar och sin resa i USA.

Jag har alltid tyckt att det är jätteviktigt att familjen äter ordentlig mat på kvällen, alltså mat lagad från grunden, gärna ekologisk och med (mycket) grönsaker. Familjen består av två vuxna och tre hungriga ungdomar som tränar en hel del. Så länge jag hade fem minuters cykelväg och kom hem tidigt var det oftast jag som lagade maten. Det fungerade bra. För tre år sedan bytte jag jobb och fick två till tre timmars pendeltid/dag beroende på årstid, försenade och inställda tåg och bussar etc. Jag blev först ordentligt stressad över matlagningen, tog på mig martyrrollen och började laga mat dagen innan för att hinna. Men sen insåg jag att situationen var ohållbar. Jag blev sur och trött och upplevde det tidigare så roliga familjelivet mer som en börda. Antingen fick vi börja med mer färdiglagad skräpmat eller hitta en annan lösning.

Mannen då undrar vän av ordning, kunde inte han laga mat? Jo då, men han kom ofta hem ännu senare än jag, var sämre på att planera och laga dagen innan och oftast lagade han familjens mat på helgerna. Dessutom tyckte han att snabbmatslösningen var okej i veckorna och det gjorde ju inte jag egentligen…

För tre år sedan var ”barnen” 13, 17 och 19 år gamla och vana att ”hjälpa till” i köket. Mitt förslag på lösning av matlagningsproblemet var att barnen skulle få en vardag var i veckan att ansvara för. Om man hade planerat i tid så kunde vi vuxna handla, om inte fick man handla själv och få pengar efteråt. Det gick inte att undkomma sitt ansvar för att man inte hade tid, då fick man byta dag med någon av syskonen eller laga dagen innan. Jag bestämde också att en måltid inte var komplett utan grönsaker och att inga ”nödlösningar” som fiskpinnar eller helkonserver var tillåtna. I övrigt bestämde den som lagade själv vad som skulle serveras, genomförde det själv och städade köket efteråt. Resten av veckans dagar ansvarade vi vuxna för matlagningen.

Så här tre år senare måste jag säga att detta är en av mina mer geniala idéer! Det har gått jättebra och känns väldigt lyxigt att i lugn och ro (trots ofta försenade pendeltåg) komma hem till dukat bord. Visst har det blivit mycket pasta och tomatsåser (yngste sonen) och märkliga kombinationer som stekt fisk med grillkrydda och oregano(yngste sonen igen) men oftast har det varit gott och relativt varierat. Äldste sonen sa en dag: ”Det här är jättenyttigt för mig! Jag tycker det är så jobbigt att hitta på vad jag skall laga och ändå är det bara en dag/vecka. Det här behöver jag verkligen träna på” (han har nu upptäckt hur gott och enkelt det är att laga grytor med kött och mycket rotsaker). Yngste sonen (som utvecklat sitt kunnande och på sista tiden glatt oss med pannbiff och lök, raggmunkar och lammgryta) svarade på min fråga vad han tyckte om att behöva laga mat: ”Jag tycker ingenting, det är väl okej”. Först blev jag arg att han inte ens orkade tänka efter. Men sen tänkte jag att det kan ju vara tvärt om- han kanske inte tycker att det är något att fundera på ens. Och om man går ut i livet och tycker att det är en baggis att laga ordentlig mat till fem hungriga, då är man ordentligt rustad för framtiden!

Nu stundar nya tider. Äldste sonen kommer att flytta hemifrån och dottern åka utomlands tillfälligt. Då får vi skapa nya rutiner kring både lagande och inköp. Jag kan tänka mig att det kommer att ta tid innan vi anpassat oss till att laga och handla mindre mängder. Risken för en massa rester är överhängande. Det kommer bli höstens utmaning att ta hand om dem!

Karin

Problem med Blogger

De senast dagarna har det varit stora problem med Blogger. Det verkar som om det har försvunnit både inlägg och kommentarer. Jag har åter publicerat Karins gästinlägg om hennes USA-resa som försvann efter att ha publicerats i torsdag men är det något annat som ni saknar får ni gärna höra av er.

Gästblogg: Med dottern i USA

Här kommer ett gästinlägg från Karin som tidigare gästbloggat om allt från sitt år med utmaningar, till stressigt studentfirande och att gå igång på begränsningar.

Jag läste Oskars gästblogg från hans resa i Mexico. Intressant! Själv är jag i USA sedan en dryg
månad. Jag bor i Harlem i New York med min 20-åriga dotter och lever en blandning av vardagsliv och turistande. Som miljömedveten har jag dåligt samvete över att ha flugit hit och vad det kostade i koldioxidutsläpp etc. Vi tog oss dock mellan resans första anhalt New Orleans och New York med tåg (30 tim och drygt 2000kr/biljett) för att slippa ännu sämre samvete. Förutom den vinsten fick vi se en stor del av landet glida förbi i lagom takt vilket var mycket intressant.

På plats i New York har jag funderat en del över den stora mängd skräp som produceras när man lever som man gör här, det vill säga dricker en massa take-away-kaffe i engångsmugg och ofta köper hämtmat att äta hemma eller i parken. Varje gång vi köpt hämtmat har vi till varje plastlåda fått plastbestick i plastpåse, 5 servetter och hela härligheten nedstoppad i ytterligare en plastpåse. Det är ju inte klokt! Den här livsstilen som bygger på omedelbar behovstillfredsställelse, kan vi ju bara inte fortsätta med. Resultatet syns tydligare här än hemma för varje morgon ligger det högar med sopsäckar i gathörnen som under förmiddagen hämtas upp av en sopbil. Vi trodde först inte alls att man sorterade skräp men det gör man delvis.

I denna extrema storstad som jag tycker så mycket om finns det många miljömässigt positiva
exempel också. Tunnelbanenätet är stort och fungerar bra. Det gör även biljettsystemet och som
luttrad Göteborgare är jag tacksam för det. På restaurangerna är det självklart att servera vanligt vatten, alltså inget tramsande med flaskvatten (jo det går naturligtvis att få om man vill) och det är också självklart att man kan få med sig den mat hem som man inte orkade äta upp (mer plastlådor men mindre kastande av mat). Bondens marknad finns lite överallt och många ekologiska mataffärer.
För att minska risken att behöva köpa något att äta (ofta onyttigt) akut på stan har vi tagit till vana att alltid ha skalade morötter i lagom bitar med oss. De behöver inget kylskåp, håller sig en dag i en väska och har räddat oss många gånger. Att dagen innan laga middag så att man vet att det snabbt går att värma något hemma är också ett bra tips. Jag har till och med haft en groddburk med mig på resan, köpt mungbönor, linser etc i lösvikt och därigenom hela tiden haft färska groddar till hands. Lite överkurs kanske men det känns bra. Grodda är urenkelt! Matlagning och groddande kräver förstås ett kök, vilket vi har haft.

Min erfarenhet från denna resa är att det egentligen är människorna man möter som betyder mer än alla sevärdheter etc . Rent miljömässigt är naturligtvis ”Hemester” att föredra framför flyg över Atlanten men då hade vi missat språket, intrycken, dofterna, maten… Alltså hemester ofta, flyg sällan och då vara borta länge. Men det vet vi ju alla redan!

Karin