Bild på en helt annan student, tagen av Deja Photo From Lens To Picture
Dagens inlägg kommer från Karin. Hon har tidigare gästbloggat om sitt år med utmaningar.
Min dotter tog studenten nu i veckan. Att ta studenten i dag upplever jag som ett maratonlopp för föräldrarna med oändliga listor på vad som skall göras, köpas och tillagas. Jag är alltså en av dessa föräldrar som helstressad försöker göra allt så bra som möjligt för en älskad dotter, men håller på att bli sjuk själv på kuppen. Nu låter jag som en hysterisk och curlande mamma. Curlande är jag inte, men lätt uppstressad i grunden av ett vardagsliv som innehåller ett rätt nytt jobb, två timmars pendling/dag, ett skadat knä som behöver tränas regelbundet, familj, hus etc. Tyvärr innehåller det INTE en lugn inställning till att allt kommer ordna sig. Jag jobbar på det inre lugnet men det vill inte riktigt infinna sig!
Det ironiska är att jag i flera år funderat så mycket på tidsanvändning, nedväxling och enkelhet. Men när jag själv står mitt i en situation som studenten så lyckas jag inte varva ner och göra det enkelt. Jag fick goda råd av vänner som kommit längre på enkelhetsvägen: mackor, bullar och öl var ett sådant. Ett annat var kallskuret och potatissallad. Inget av dessa följde jag. Jag insåg att mycket av problemet fanns inom mig som inte riktigt vågade göra det så enkelt som man kan göra. Det är en del prestige i detta… Det handlar ju inte heller bara om mig utan också om dotterns önskemål. (jag vet att detta är ett I-landsproblem, tramsigt att lägga så mycket energi på, men nog så konkret när man står där med hjärtklappning och svårighet att sova).
En del i filosofin om enkelhet är för mig att jag vill ha tid för det som är viktigt och som grund för alltihop finns en önskan att leva miljövänligt. Viktigt för mig är att laga mat från grunden. Därför stod jag och la kikärtor i blöt till den hemgjorda hummusen istället för att köpa färdigt på ICA. Enkelt i festsammanhang är papperstallrikar och plastbestick. Men det känns varken miljövänligt eller trevligt. Vi gjorde en kompromiss: vanliga tallrikar och bestick till maten, engångs till efterätten men riktiga koppar till kaffet. Jag lagade inte all maten själv, hela familjen hjälpte till. Men huvudansvaret hamnade hos mig, trots idoga försök att lämna över.
Man kan ju också fundera över vad det är för mekanismer som ligger bakom att vi i medelklassen satsar så på en sak som studentmottagning. Vill vi visa att vi är lyckade som föräldrar när vi ordnar en fin fest? Eller är det bara självklart eftersom alla andra gör likadant? Gör alla andra likadant? Nej, men många antar jag. Det konstiga är att annars dras jag inte med i något som ”alla andra” gör som att renovera köket, köpa nya möbler eller bilar eller flyga iväg på semester.
Hur slutade det då? Jo med en hemtillverkad, av min man ritad studentskylt, riklig, hemlagad och god buffé, drygt 50 gäster och till och med solsken. Jag är trött men glad. Det blev bra! Jag tog dock ett beslut som jag hoppas att jag tar på allvar när det är dags: 50-årsfesten om några år skall bli knytkalas och på studentfesten för yngste sonen kommer det bli catering. Jag måste också bli bättre på att inte jaga upp mig så här!
Karin
onsdag 9 juni 2010
Gästinlägg: Stressigt studentfirande
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Hemmagjord hummus är ju dessutom så himla mycket godare än köpehummus:)
SvaraRaderaTack för dina författartips hos oss :)
SvaraRaderaIntressant!
SvaraRaderaSitter precis själv och funderar på detta eftersom min dotter (några år yngre än din!) ska få ha sitt första barnkalas för kompisar snart.
I min iver att "göra rätt" har jag i flera veckor googlat på lekar, dukningar etc och i takt som min dotter själv blivit bjuden på kalas noterat hur andra gör och min ångest har bara vuxit.
Det är dubbelt. För på ett sätt vill jag vara den som är stark och följer min inre röst, den som säger att jag vill leva enkelt och resurssnålt. Å andra sidan vill jag liksom de andra föräldrarna också kunna erbjuda gulliga dukningar och matchande godispåsar.
Jag vill, liksom du, möta min dotters önskemål och tycker att det är roligt att fixa detta kalas. Men jag funderar en del på hur mycket prestige det egentligen rör sig om. Jag vill ju helst inte se mig som en person som följer strömmen och måste "tävla" med andra, om än på en omedveten nivå.
Nu är jag inte förälder, men jag känner ändå igen mig - jag tar nämligen studenten om två dagar. Hela ståhejet är för mig ett mysterium. Fastän jag försökt att undvika det hela och tona ned det har jag inte lyckats; föräldrarna har ordnat catering och gud vet vad och släkten har tjatat om studentgåvor. Tyvärr bryr jag mig mer om att få bra betyg och att ha en trevlig sista tid tillsammans med mina underbara klasskamrater, men på något vis är det om att det materiella är, eller åtminstone ska vara, betydligt viktigare. Hur mycket ens balklänning kostade, vem som ska till Costa Brava osv. Det är så enormt synd. I stället för att handla om prestationer och inträdet i "det riktiga" vuxenlivet, krestar allting kring fest, fest, fest.
SvaraRaderaVisst, man tar bara studenten en gång, men varför ska elever hålla på och trissa varandra? Varför håller media på med att trissa elever och varför ska föräldrar känna sig pressade att skapa den mest grandiosa festen någonsin? Tycker alla behöver tagga ned ett antal grader och inse att studenten inte är hela j-vla välden.
Förlåt om det här blev lite väl långt och lite aggressivt - har tyvärr inte haft någon att vädra de här åsikterna med.
Håller med dig "Fladdemusen"... När jag tog studenten för en hel del år sedan så fattade jag inte heller allt "stå hej" kring det. Och nu har jag "problemet" kring mina barns kalas, men har lyckats hitta en väg kring det hela. Barn uppskattar mysiga och personliga kalas, för de är unika idag. Saft och bullar... det är ju UNIKT nu förtiden. Heja alla som vågar stå för sina värderingar....
SvaraRadera