Gästinlägg: Shopping for

Bild:y kaimar

Dagens gästinlägg är skrivet av Karin Wiklund som är poet och litteraturvetare. Hennes ambitioner är att leva utifrån kretsloppstanken så gott det går. Det är dessutom en nödvändighet i deras fall eftersom de har liten inkomst. Karin har en blogg som heter randiga.blogspot.com där hon växlar mellan reflektera över livet och olika sorters miljöarbete samt bloggar för en barnklädesaffär som främst säljer hemsydda och närproducerade kläder, oftast av återanvänt material. Karin håller ävenskrivarkurser på ABF.


Vi var inne på Naturkompaniet på eftermiddagen. Barnen började genast gå upp och ned för en liten trappa byggd av björkgrenar. Jesper nöp i vindjackor för 2399. I tröjor för 1400. I en anorak för barn. En baby t-shirt med en svart, söt räv som ringlande sig från ryggen och kikade fram på magen. Till samma pris som ett par tre-fyra matkassar på Willys.

Vi såg på vildmarksknivarna bakom det låsta glaset och triangiaset på höga hyllor.

På små hopfällbara kåsor och termosar. Utplacerade mellan scarfs, vildmarksscarfs.

Jag prövade jodphurs.

Jag ville vara tyst men Jesper skulle hela tiden visa mig något: »Kolla här!«

Salle skulle hela tiden visa mig något, sig själv: »Titta vad jag kan!«

Jag bestämde mig för att vänta med jodphurs. Det sägs ju att det ska bli sommar nu. Den är på väg.

Men jag minns dem, från tiden med hästarna (nostalgi!). Min mamma ringde och sa att hon mindes sina jodphurs, att hon haft två par (!). Som hon haft i en evighet. Alltid. Som ett andra skinn. Fast på fötterna då.

Vi gick mot kassan och det regnade ute och Jesper sa tillslut som det var (vi köpte ju inget, bara tre Flapjacks, till priset av 2, barnen var panerade i smulor sedan): man vill liksom in i det.

Det är det.

Man vill åt det livet.

Man dras till de där jackorna för att man tänker att de ska förändra en. Om man bara fick en sådan jacka. Så blev man. Som jackan vill att man ska vara. Man blir en annan. Om jag får den jackan blir jag en annan.

Mm. Sa jag. Jag vet precis vad han menar.

Det verkar så pålitligt och genomtänkt att handla på Naturkompaniet.

Så rätt.

Men ändå inte vanligt.

Klokt.

Ocool men hippt?

Det är en butik för den utan tvivel. På sig själv. Sina val.

Bara man har jodphurs kommer till exempel en veranda flygande till en och bygger fast sig utanför fönstret.

Man får aldrig hjärtklappning. Man avsöndrar en doft som får nerverna att blekna.

Jag tänker på renhet.

Att det är det. Det är det man vill åt. Det avskalade. Det man vill åt är alltså det enkla.

Jag ville leva mindre.

Jag tror det var så hon skrev, poeten Helena Eriksson.

Det känns bra. Men det har knappast något med naturen att göra.

Jag ville gärna klä mig i kläderna från Naturkompaniet men innerst inne vet jag att det är skitjobbigt att fjällvandra och gå på hike och slå upp tält och svettas och få skavsår och att jag avskyr att inte kunna diska och duscha.Jag är stadstjej.

Jag vill gärna vara en tjej på en romantisk gård på landet som inte blir stressad av att inget händer.

Men mina jodphurs kommer bara att hålla regnet ute.

Det gäller att hålla reda på vad vi köper och varför, eller hur?

Jesper håller f.ö just nu på att äta upp den sista Flapjacken. Hazelnut.

Den var ok.

Sedan ska han räkna sina skor och se om han verkligen har fler än mig. Jag säger att det finns en till aspekt att ta hänsyn till i the yearly shoecount. Nämligen var skorna befinner sig.

Mina står i prydliga rader i garderoben. Hans är överallt. »För varje sko som ligger i vardagsrummet eller någon annanstans noterar man en extra«.

Jag påminner honom om Naturkompaniet.

Han morrar.

»Vi behöver bara lådor!«

Är det inte märkligt att man kan behöva saker för att bli av med andra?