Här kommer ett gästinlägg från Karin som tidigare gästbloggat om sitt år med utmaningar och om stressigt studentfirande. Det handlar om att gå igång på begränsningar något som både Kain och jag gör.
Vi är antagligen väldigt olika om vi sporras eller inte av begränsningar. Jag tycker att min kreativitet utmanas om det finns något som begränsar mig. Tex gillar jag verkligen att laga mat av ”ingenting” (dvs det som råkar finnas hemma i kyl och skafferi) och gärna under lite tidspress. Att då åstadkomma en fullvärdig måltid till familjen (5 hungriga) är ju en seger och känns mycket roligare än att ha köpt hem en stek och alla tillbehör och i god tid sätta igång..
På samma sätt är det en rolig sport att leta kläder i second hand-butiker eller på bytar-dagar och långt mer tillfredsställande om jag verkligen hittar något bra jämfört med om jag köpt det i en vanlig klädaffär. Miljöaspekten och den ekonomiska vinsten spelar förståss också en viktig roll.
1995 bodde vi en tid i Tyskland. Vi hade åkt ner med den gamla Volvon fullproppad med barnvagnar, kläder och annat som behövdes för den småbarnsfamilj vi var då. Begränsningen den gången var ekonomiskt lite knappa omständigheter, ingen plats för nya grejer i bilen hem och att vi hade så lite av våra vanliga saker med oss. Vi hyrde en möblerad lägenhet. Under den tiden började jag återanvända saker och material på ett sätt jag inte tidigare gjort. Kaffepaketets guldiga innerpåse klippte vi stjärnor av och dekorerade fönstren med tex (alla barnfamiljer gjorde juldekorationer till sina fönster där vi var i december). Av baksidan på cornflakespaketen som vi ätit upp gjorde jag en almanacka inför nästa år. Det har faktiskt blivit mitt allra roligaste kreativa pyssel och jag gör två nya almanackor varje år- en till oss och en till svärföräldrarna. Perfekt att få användning och glädje av pappersfoton!
Jag har det senaste året känt av att kroppen begränsar mig och hindrar mig att göra allt jag vill. Det är inte en begränsning jag ser positivt på utan upplevs bara störande. Hade vi haft väldigt ont om pengar har jag också svårt att se att det skulle vara en utmaning i positiv bemärkelse. Det är skillnad på frivilliga begränsningar tycker jag!
Slutligen har jag den senaste tiden varit så tacksam och glad över att alla barnen fortfarande bor hemma. De är 15, 19 och 21 och de två stora kan ju flytta hemifrån när som helst. Det är jag mycket medveten om och den begränsade tid som finns kvar med alla boende hemma känns därför extra rolig och värdefull. Hur tänker du kring begränsningar?
Karin
Inlägg
Det är precis den känslan jag var ute efter när jag skrev i min blogg för någon dag sen! Att begränsningar skapar kreativitet och tvingar oss att finna nya vägar. http://gronagrenen.blogspot.com/2011/02/det-ar-roligt-att-vara-miljovanlig.html
SvaraRaderaJag sporras absolut av begränsningar!
SvaraRaderaFramför allt gäller detta förvaring och liknande. Jag är väldigt förjust i tanken att anpassa innehållet efter formen än tvärtom. I bokhyllan har jag t ex ett visst antal hyllor för böcker och tanken är att det får bli lite "en in en ut" istället för att bygga på med fler hyllor när utrymmet tryter. Sedan har de där förvaringsutrymmena dessutom en tendens att krympa efterhand när jag märker att det faktiskt funkar lika bra t ex med två lådor med "x innehåll" istället för tre. Helt plötsligt kanske det räcker med en låda!
Ekonomiska begränsningar kan också vara roligt om det är hyfsat självvalt, det är en sån sporre att se att man kan klara sig på mindre än vad man kanske trodde!
Här är ännu en som går totalt igång på begränsningar. Bara att vara vegan är ju en rätt stor begränsning, men precis som du skriver inte en destruktiv begränsning utan en kreativ sådan.
SvaraRaderaHar alltid gillat begränsningar. När jag var liten ville jag alltid vara "den fattiga" i olika lekar, och ha så lite grejer som möjligt. Vilket kanske är en motreaktion på att vi som små barn hemma hade gott om leksaker. Minns tydligt hur jag brukade sitta och titta på UR-program där fattiga barn från Afrika glatt lekte med "ingenting". Jag ville nog vara som dem.
Min sambo och jag är medvetet begränsade i vår rörlighet genom att ha valt bort både bil och körkort och förlitar oss helt på kollektivt åkande. En begränsning som nu, när vi har ett 1-årigt barn, gör att vi drar ned något på de lite mer långväga besöken till släkt och vänner, vilket kanske kan verka tråkigt, men å andra sidan blir det roligare och rikare när vi väl träffas.
å vad avundsjuk jag blir, vill också finna sådan kreativitet
SvaraRaderaBarnen gjorde ett år en julstjärna till julgranen av glasspinnar och målade den gul.. Där hängde den på toppen och barnen var så stolta.
SvaraRadera