Bild: epSos .de
Här kommer årets första gästinlägg. Det är Karin som gästbloggat tidigare och som nu kommer med lite funderingar kring skräp.
Jag bor ensam i en liten lägenhet, har ett "miljöhus"/återvinningshus nära och begränsade möjligheter att lagra saker som skall kastas. Var och varannan dag travar jag iväg till miljöhuset med mina sopor; glas, plast, papper, kompost i en liten papperspåse och så restavfall - det som inte delas upp. Jag är helt förundrad över hur jag som bara är en person och måttlig i mina köpvanor kan producera så mycket skräp!
Jag är 51 år och mina levnadsförhållanden har varit olika. När hushållet bestod av 5 personer och vi bodde i en stor villa, klarade vi oss på varannanveckas-tömning av soptunnan även när vi hade blöjbarn. Vi använde tygblöjor, komposterade på tomten men körde också regelbundet till återvinningen med bilen fullastad med sorterat skräp. Då tänkte jag mindre på hur mycket skräp vi skapade än vad jag gör nu. Nu är det så tydligt att jag ensam är ansvarig för min påse, mina burkar eller vad det nu kan vara.
No Impact Man, Colin Beavan, gjorde ett experiment där han under ett år skulle stå för så lite negativ påverkan på miljön och världen som möjligt. Han bloggade om detta, om svårigheter och nya insikter och glädjeämnen. Nu har han initierat projektet No Impact Week där vi alla via nätet kan utmana oss själva. Det kanske är dags för mig att göra det nu?!
Karin
Jag har bloggat om Colin Beavan och hans projekt tidigare. Han var bland annat en stor inspiration undermitt köpstoppsår. För drygt ett år sedan recenserade jag filmen No Impact Man.
Inlägg
vi är två vuxna nu och har tömning av soporna var 4:e vecka, och i botten på tunnan ligger 2-3 små soppåsar... Skillnad när vi hade fulla soptunnor varje vecka! Vi sorterar och går till återvinning varje vecka med papper och glasburkar, mycket mindre av det också, för vi har ändrat vanor. I affären roffar jag inte åt mej massa plastpåsar... har egen tygkasse osv.
SvaraRadera