Gästinlägg: Mexiko – Stora ekonomiska skillnader men en sak har nästan alla gemensamt

Bild: robynejay

Här kommer ett nytt gästinlägg från Oskar som regelbundet gästbloggar här på Köpstoppsblogen. I januari bloggade han om vikten av att ha mål och planer varav ett var att någon gång i framtiden spendera en längre tid i Mexiko. Oskar har tidigare rapporterat om likheter mellan Mexiko och Sverige.


Mexiko är ett land med stora ekonomiska skillnader, det finns en liten men ändå betydande del som är rika eller till och med superrika (inklusive Carlos Slim som är en av världens rikaste män). Det finns en relativt välmående övre medelklass, en lägre medelklass som får jobba hårt för att få pengarna att räcka till men ändå har det viktigaste och så finns det en andel riktigt fattiga. Jag har ingen exakt statistik på detta men det är relativt säkert att säga att det är den lägre medelklassen som är störst av dessa grupper. En av anledningarna till att denna grupp är så stor är att det är relativt lätt att få ett jobb här, men mycket svårare att få ett jobb som betalar bra.

Inkomstskillnaderna är mycket större mellan olika arbeten jämfört med Sverige, minimilönen är 60 pesos (35 kronor) om dagen vilket motsvarar en månadslön på mindre än 1000 kr. Månadslönen för dem som har universitetsutbildning som börjar på kring 8 000 (5000 kronor), och personer med motsvarande utbildning som får arbete på internationella företag kan tjäna 20 000 (12000 kronor) när de börjar med relativt lite erfarenhet. Sen finns hela skalan upp till de högsta cheferna som tjänar lika mycket eller mer än de med motsvarande tjänster i Sverige.

Till det ska läggas att skatterna är mycket lägre och av den anledningen är det är mycket mer
av social trygghet, kostnader för vård och skola etc. som man måste ta ansvar för själv och tillsammans med sin familj. Priserna är generellt sett mycket lägre och framförallt mat och olika typer av service är riktigt billigt.

Många som vill skapa ett bra liv för sig själva och sina barn och ge dem möjlighet till utbildning etc. har dessutom flera jobb och flänger runt från det ena till det andra och jobbar ofta 6-7 dagar i veckan och har mycket sällan semester.

Det konstiga är att Mexikanerna har något gemensamt som vi i Sverige är ganska dålig på nämligen att de är nöjda och glada nästan hela tiden. De flesta verkar överlag nöjda med sina liv, visst har alla önskningar men i grunden verkar de mer tillfreds. Det är alltid fest av någon anledning och generellt sett ser mexikanerna sällan några problem ”det fixar vi” är grundinställningen. Bör tilläggas att jag fortfarande är svensk även om jag uppskattar den mexikanska inställningen till livet och det är inte speciellt ovanligt att jag får frågan
”porque estas tan serio?” vilket betyder ungefär ”varför är du så allvarlig?”

Objektivt sett har vi det bättre på alla sätt i Sverige (möjligen bortsett vädret) vi har det mer jämställt både mellan kvinnor och män och mellan fattiga och rika, bättre balans mellan arbete och fritid, vi har högre inkomster, bättre boende, bättre vård, bättre barnomsorg och skola etc. Vi är mer hälsosamma och lever dessutom mycket säkrare, det är visserligen inte drogkrig i hela Mexiko, men trafiken är väldigt farlig och brottligheten mer vanligt förekommande och mer våldsam. Men ändå är mexikanerna gladare än vi och tar varje tillfälle att fira, hur kan det vara så? Efter att ha iakttagit livet här i 6 månader har jag kommit fram till ett antal troliga anledningar.

Fokus på möjligheter – den mexikanska kulturen är mer möjlighets fokuserad och fokuserar inte hela tiden på problem, det fixar vi är grund inställningen.


Firande och fest – Mexiko har en kultur där allt ska firas med stora fester och alla ska vara med. Hur brukar vi fira mors- eller fars dag i Sverige? Vanligtvis med den närmaste familjen, kanske en liten present och en god middag i bästa fall. Vi har firat båda högtiderna här och vi var mer än 50 personer på båda festerna och alla åt, drack och var glada.

Religion och ödestro – många här har en starkare tro. Religionen i form av återkommande kyrkobesök har visserligen inte riktigt samma inflytande över de unga, men det finns ändå en form av ödestro. När man blir sjuk eller råkar ut för en olycka säger många ”det var min tur”, man grämer sig inte så mycket över det som hänt utan tittar framåt och funderar på hur man ska lösa den nya situationen, om det nu kan vara vård, vila eller bara en bilreparation.

Vad vi jämför med – här finns det riktig fattigdom (inte den relativa typ som diskuteras i Sveriges som bygger på avvikelsen från medianinkomst) utan fattigdom där personer har svårt att få ihop till tak över huvudet och mat för dagen. Men majoriteten av mexikanerna är inte fattiga vilket gör att de varje dag har något att vara tacksamma för. Missförstå mig inte nu, jag tycker inte att det skulle vara bättre att det fanns fattiga i Sverige tvärt om jag skulle önska att det inte fanns fattiga i Mexiko, men det är något med oss människor som gör att vi snabbt glömmer hur bra vi har det och särskilt när vi inte har en referens till någon som har det sämre.

Familjen – många mexikaner har en mer nära relation med sina familjer, många bor hemma tills den dag de gifter sig och när det är fest är den yngsta deltagaren 2 veckor gammal och den äldsta närmare 100 år gammal. Visst är familjen jobbig ibland kanske främst föräldrarna (precis som i Sverige). Men de jämnåriga kusinerna blir snabbt kompisar och familjen finns där som stöd i alla lägen. Här är de i det närmaste ingen som är ensam.

Att bjuda – det är viktigt för Mexikanen att bjuda, det behöver inte vara lyxigt det räcker med en enkel grillfest, lite öl och några plaststolar men alla vill bjuda. I Sverige tror jag ibland gör det för komplicerat eller så låter vi snålheten begå visheten. Det är ju så kul att bjuda och bli bjuden varför inte göra det enklare, oftare och mer informellt. Om grannen råkar titta förbi när det är dags att sätta sig och äta är det naturligt för mexikanen att fråga om han vill komma in och äta tillsammans med de övriga. Hur ofta händer det i Sverige?

Spontanitet – det finns en spontanitet i sättet att vara som gör att man aldrig riktigt vet vad som kommer hända, det enda man vet är att det inte kommer bli tråkigt. Vi svenskar är väldigt planerande och många blir stressade när de inte har planerat upp semestern några månader i förväg, ändå borde ju semestern vara en tid just för att inte göra någonting alternativt göra det som faller en in. Man uppskattar ju ofta det spontana mer för att det var just oväntat. Man kanske förväntar sig att komma hem efter jobbet, laga middag och sen sjunka ner i soffan men så blir det middag hos några kompisar eller släktingar eller någon kommer och hälsar på. Trevliga samtal, god mat, skratt kanske ett eller annat glas vin, öl eller tequila det är ju en trevlig överraskning på en tisdag. Den där middagen som är planerad sedan veckor eller månader i förväg är ju också trevlig men inte på samma överraskande härliga sätt.

Vad har då detta med köpstopp och konsumtion att göra, jo jag tycker att mexikanernas inställning trots läge materiella standard visar att det inte är mer saker vi behöver för att bli lyckligare utan det är en mer öppen, inkluderande, spontan, givmild och avslappnad inställning. Vad har ni för reflektioner till detta har ni upplevt liknande skillnader i andra länder eller tycker ni att jag har fel? Hur som helst ser jag fram emot många kommentarer.