onsdag 19 augusti 2009

Bokonsdag: Välkommen till paradiset


"Det här är ett komplext problem om globala orättvisor och om vår konsumtion av natur, stränder, människor och arbetskraft". SvD 24/8-08

Vad har du gjort på din semester? Har du stannat hemma i Sverige, besökt något något charterresemål eller bott på en all-inclusive resort?
I Välkommen till Paradiset följer Jennie Dielemans de moderna turistströmmarna – från massturismens födelse på Gran Canaria, till dagens chartersuccé Thailand. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi har hon träffat företrädare för miljöorganisationer i Mexiko, turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och de burmesiska flyktingar som bygger hotellen i Thailand. De slår följe med backpackers som letar efter spår av kriget i Vietnam, hänger med Phukets sexturister och sexarbetare och hamnar på ett mänskligt zoo, the Union Hill tribes.

Jennie Dielemans är journalist och författare, och har förutom Välkommen till Paradiset skrivit två böcker – Motstånd, tillsammans med Fredrik Quistbergh, och romanen Tackar som frågar.

Välkommen till paradiset handlar om vårt resande, hur turism bygger på drömmar och förväntningar och om hur vi realiserar dessa på andras bekostnad. Vi konsumerar upplevelser, vi jagar det orörda paradiset men blundar för arbetarna som under slavliknande förhållande bygger våra bungalows eller sexarbetarna som försörjer sina barn och familjemedlemmar som de sällan har råd eller möjlighet att besöka.

"Genom våra resor visar vi andra turister vilka vi är -vart, hur länge och under vilka former är viktiga statusmarkörer. En vecka till Gran Canaria säger en sak om dig, en månads segling i Karibien en annan och en rundresa i Sydamerik under ett halvår en tredje. Det skiljer sig inte nämnvärt från hur vår konsumtion av kläder synas med syftet att det skall säga något om vem du är..."
Jakten på autenticitetI kapitlet om Vietnam tar Dieleman upp vår jakt på autenticet. Vi vill att det skall vara som på film men ändå autentiskt och vi vill absolut inte känna oss som turister och uppleva resmålen som kommersialiserade trots att vi prutar på de obligatoriska souvernierna och bara besöker de barer eller marknader som omnämns i Lonely Planet eller Aftonbladets resebilagor.

Miljön då?

Det är först i slutet av boken som Dieleman tar upp de negativa miljöeffekterna av turismen. Hon besöker Cancun i Mexico där fler och fler vattenslukande golfbanor byggs. Dieleman skriver hur mangroveträsken förstörs, det ständigt växande sopbergen, hotellen som breder ut sig och skär av tillgången till stränder annat än för deras egna gäster. Sista kapitlet handlar om flygets miljöbelastning, om hur det växande flyget är totalt ohållbart i längden men hur flygindustrin gör sitt bästa för att skifta fokus bort från just detta. Det här kan man skriva hur mycket osm helst om och jag har ett annat inlägg på gång om detta.

Sammanfattning
Jag har själv aldrig besökt Thailand eller någon all-inclusive resort, aldrig backpackat i Asien eller ens varit på Kanarieöarna. Av miljöskäl försöker jag begränsa mina flygresor och semestrar oftast på hemmaplan. Jag känner ibland att jag går miste om saker, att mina barn går miste om de intryck och insikter som resande ger. Jag gärna åkt till Vietnam och även Kambodja men efter att ha läst Välkommen till paradiset blir jag ändå rätt nöjd med mina val. Det är intressant att fundera på begreppen leakage och linkage, dvs. hur pengaströmmarna påverkar resemålen. Var tar turisternas pengar vägen och kommer de lokalbefolkningen till godo? Jag inser också att boken är rätt hårt vinklad och att det naturligtvis finns positiva saker med turism också men baksidan av vårt resande förtjänas också att lyftas fram.

Vad finns detför alternativ? Ekoturism eller researrangörer som Läs och res? Att vägra charter och bara resa reguljärt? Finns det en hållbar internationell turism?
Läs mer!
Här finns en studiehandledning till boken
Politiken.se - en studie i turismTuristindustrin spänner musklerna, om sportturism
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Välkommen till Paradiset - reportage om turistindustrin av Jennie Dielemans

4 kommentarer:

  1. Jag tror inte barn går miste om så mycket för det inte reser. Jag reste massor som liten men minns inte mycket och känner mig inte rikare för att jag gjorde de resorna....
    Tror att barn är nöjda och glada bara de får vara med föräldrarna, oavsett det är hemma, på kort inrikestur eller på långsemester.
    Vill man ge barnen upplevelser att minnas och verkligen lära sig av får man nog vänta till 10-årsåldern.
    I allmänhet är det ju de vuxna som upskattar resorna mest.

    SvaraRadera
  2. Min drömresa: Att sätta mig på ett höghastighetståg ner mot kontinenten över natten. Tåget drivs av "miljöel". Jag kan sova gott (både kroppsligt och själsligt) på tåget och vaknar utvilad nere i Frankrike.

    Längtar/drömmer om denna möjlighet.

    Men idag hör jag kollegor/vänner som pratar om Thailand utan att tänka på konsekvenser till detta beteende. Var är förändringen?

    SvaraRadera
  3. P.S.
    jag har inte heller varit i Thailand eller Kanarieöarna, men åkte tåg till Jämtland, Åre.

    SvaraRadera

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin