Bild: k.l.macke
Wicke tipsade mig om boken "Vill våra barn ärva våra ljusstakar" av Lena Larsson när jag efterlyste boktips för ett tag sedan. Jag hade tur och lyckades låna in den till mitt bibliotek. Boken som kom 1970 handlar om "ägandet som klassmärke" om vad vi köper och varför. Den är givetvis en produkt av sin tid men en hel del är fortfarnde lika aktuellt.
" -Vill du ärva ljusstakarna då?
- Vilka ljusstakar?
- Dom där hemma på skåpet. Som vi brukade tända på kvällarna ibland. Till jul! Dom tvåarmade stakarna av nysilver.
- Äh - vad skall jag med dom till. Dom är ju bara i vägen! Dom tar plats! Du vet inte vad ett utplåningskrig är..."
Lena Larsson utbildade sig till möbelsnickare på Carl Malmstens verkstadskola och arbetade senare inom Svenska slöjdföreningen (det som nu är Svensk Form). Hon var även en period konstnärlig ledare för NK-BO, då hon lärde svenska folket att inreda med lätta och mer funktionella möbler. Hon var bland annat en varm förespråkare för ett barnvänligare boende. Hemmet skulle vara till för alla och istället för finrum skulle man ha ett sk. allrum. 1956 startade hon tidskriften ”Allt i hemmet” tillsammans med Marianne Fredriksson och hon skrev flera böcker, bland annat om inredning för barn.
I början av 1940-talet fick hon i uppdrag av Svenska slöjdföreningen och Svenska Arkitekters Riksförbund att göra en bostadsvaneundersökning. Hon besökte och intervjuade kvinnor om hur de använde sina hem. Resultatet av undersökningen skulle användas som underlag för bostadsbyggandet efter kriget.
Bostadsutredningarna visade att de flesta människor var trångbodda men visade även på hur inredning och pynt påverkade trivseln i hemmen. Guldpendyler och virkade dukar. Finrummet är fortfarande viktigt för många, trots att den ytan skulle kunna utnyttjas bättre. Tanken om ett vardagsrum/allrum har ännu inte fått fäste.
I boken jämför Larsson olika boendealternativ, storstad ställs mot småstad. Hon har även intervjuat boende i ett kollektiv. Hon diskuterar skilda ämnen som status och köpvanor men även jämnställdhet och könsroller, hur det manifesterar sig i boendet.
Slit och släng
1960 lanserade Lena Larsson begreppet ”slit-och-släng” i tidskriften Form. Det gamla idealet att bevara tingen så länge som möjligt i mer eller mindre lappat och lagat skick, skulle ersättas med en snabbare omsättning av bruksvarorna, till förmån för hygien, fräschör och förnyelseambitioner. Men Larsson kritiserade ändå den stegrande köphetsen och miljöeffekterna. Hon menar att vi oftast köper saker av fel anledning och utan tanke på att vi skall ta hand om och slutligen göra oss av med saken genom att låta de efterlevande ärva (om de vill ha sakerna) eller på soptippen.
Det som slår mig främst när jag läser bok är den trångboddhet som beskrivs. Det är intressant att genom fotografierna få en inblick hur människor levde för bara drygt 60 år sedan. Inte bara vilka möbler man had emen hur man levde, hur man kombinerade arbete, fritid och familjeliv - det verkade inte vara direkt enklare då heller.
Vill du läsa mer om Lena Larsson kan du låna boken Varje människa är ett skåp som kom ut 1991 på Trevi.
Intressant!
SvaraRaderaJag stötte på en annan bok som jag vill tipsa dig om; Cheap: The High Cost of Discount Culture av Ellen Ruppel Shell. Själv läser jag så långsamt så denna kommer aldrig att hamna högst på min lista, men kanske fixar du det. Tydligen får IKEA några slängar i den boken, vilket känns extra intressant eftersom vi i Sverige tenderar att se just IKEA genom nåt slags "grönt" raster.
Tack för tipset! Jag är alltid på jakt efter bra boktips Och visst är vi mer Ikea-vänliga i Sverige än i t. ex USA & England
SvaraRaderaVåra barn vill inte ärva våra saker,
SvaraRaderaoch vi har bott trångt, för vi ville ta vara på lite av gammelmormors möbler.. Vi tänkte att hon skulle bli glad i himlen om allt inte slängs.
Trångboddhet är vanligt igen, har med ekonomin att göra.