Vad är en nedväxlare?

Bild: dziner

Catarina Rolfsdotter-Jansson frågar sig i Dagens P.S om downshiftingtrenden är resultatet av ett paradigmskifte.

Är less numera det nya more? Är downshifting bara en trend eller står vi inför ett paradigmskifte, delvis framtvingat av en febrig jord med sinande resurser?

Jag hoppas verkligen att det varken är det ena eller det andra. Trender varar ju sällan länge och jag hoppas också att vi har möjligheten och viljan att förändra våra liv inte bara föratt vi måste utan för att vi också vill.
Terri Herrera har skrivit en läsvärd krönika om downshifting i Aftonbladet men utifrån ett annat perspektiv. Hon skriver om den typen om downshifting som ofta beskrivs i medierna

Varenda tidning med självaktning har hakat på fenomenet. Vi har fått följa
familj x som sålde allt och flyttade till Karibien, den framgångsrika
mediepersonen som blev lika framgångsrik bagare och familjen y som flyttade ut
på landet och renoverade en fantastisk jättekåk.

Men hur hon hellre vill läsa om vanliga downshiftare.

Att byta till en softare livsstil när man säljer ett företag för flera miljoner
är lätt. Att byta till en småsunkig vardag när man har dåligt med stålar är
supermodigt. Respekt!

Och jag kan hålla med, när man läser om någon som jobbar mer än heltid fast på olika ställen, pendlar till stan, renoverar hus och tar hand om barnen - det är möligtvis omväxling men inte nedväxling som jag ser det.
Terri syftar på en artikel om Susanne Liljeberg, grundare till Granit, som hon har läst i den nya tidningen Passion for business. Jag har ännu inte läst artikeln men även Belinda stör sig på när downshifting besrkivs som det modigaste man kan göra.
Det är många andra som också retar sig på downshiftare, t. ex bloggaren It's hard to be a saint in Skärholmen som retar sig på lattemammor som downshiftar för att slå några bollar på golfbaban när andan faller på. Samma artikel har publicerats i tidningen Chef.

Vad tycker du? Är det modigt att downshifta?