Bild: "Peter"
Det har stått en hel del om den här boken i media så jag såg fram emot att läsa den. Boken beskriver hur författaren säger upp sig som familjens projektledare därför att hon aldrig har sökt det jobbet och inte tycker sig ha någon fallenhet för det.Härmed säger jag upp mig från jobbet som familjens projektledare. Ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt. Jag har insett att detta bland annat kommer att påverka familjen på följande sätt:1. Barnen kommer att bära udda kläder, inte ha någon mössa när frosten kommer eller skridskor nästa friluftsdag.2. Inte heller kommer barnen att ha gympapåse med sig eller picknick när så förväntas.3. Den sociala agendan kommer att haverera totalt.4. Det kommer att bli rörigt och lukta illa hemma. Och ingen kommer någonsin att hitta något (för det finns fortsättningsvis ingen att fråga).
Boken är lättläst och skriven i dagboksform. Igenkänningsfaktorn är ibland hög men stundtals kan jag också bli irriterad på författaren. Vad sägs om att prova ett enklare liv istället för att kämpa med att hålla alla bollar i luften? Måste ungarna hålla på med tusen aktiviteter? Varför ser hon inte det som hennes man bidrar med? Varför måste hon vara en martyr?
Samtidigt måste jag erkänna att jag själv ofta finner mig i rollen som projektledare och att jag får årliga bryt särskilt runt jul för att det bara är jag som tänker på alla deadlines för alla julkort, och juklappar som måste skickas för att hinna fram till utlandet eller inrikes, handlingslistor som skall skrivas etc... Det är svårt men sitter jämnställdheten i bägge gör exakt lika mycket där hemma? Som alltid börjar jag fundera över män & kvinnor, skillnader och likheter - varför vi blir som vi blir och hur det kommer
sig konsten att serva en bil och konsten att packa en gympaväska värderas och framför allt fördelas olika.
Läs boken och fundera över hur ditt liv ser ut, vad som fungerar eller inte fungerar, vilka uppgifter som du har tagit på dig om du trivs med det eller om du liksom Gunilla saknar fallenhet för det och avskyr att behöva projektleda Familjen AB.
Vad hände sen?
Aftonbladets Terri Herrera Eriksson har följt upp vad som har hänt ett år efter boken "Familjens projektledare säger upp sig". Resultatet är att Gunilla och hennes man är mer jämställda. Hon medger dock att det är en ständig process och man måste säga upp sig gång på gång. Som bonus säger hon sig vara både smalare och gladare eftersom hon äter lunch i lugn och ro istället för att jaga runt och göra ärenden på rasten. Nu för tiden bor Gunilla och familjen i San Fransisco.
Läs mer!
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten, både inbunden och som pocket.
Ulrika gillade inte boken
Inlägg
För mig tydliggjorde boken att det handlar om att man själv måste becka om man har tendenser att vara projektledare... men jag tycker att det handlar om ett samspel i familjen. Den som lämnar ifrån sig ansvaret kan ju underlätta för alla om den introducerar den andra om vad som kan vara bra att tänka på när man t ex ska planera en fest. Allt som görs under ilska och frustration tenderar att leda till bråk, så man kan ju försöka "lämna över" ansvar under bra former, innan det är skarpt läge... Boken Bitterfittan ser jag likheter med.
SvaraRaderaHihi, jag sa upp mej för länge sedan, vägrade skriva lappar och fyllde inte kylskåpet med färdig mat, om jag var bortrest. Jag vägrade packa gympaväskor, la inte i mej varken i makens eller barnens klädval.
SvaraRaderaJag vägrade packa barnens väskor, när de åkte på läger... med följd att den yngste hade inga ombytes eller varma kläder på sitt första läger. Nästa gång kunde han packa rätt :)
Jag projektleder min familj, helt klart. Men det är nog väldigt självvalt - jag vill ha kontroll och släpper ogärna ifrån mig den.
SvaraRaderaDessutom är jag den i familjen som har massor av fritid i och med mitt deltidsjobb + att vi har städerska. Det blir jag som packar, skriver handlingslistor, håller koll på schemat, planerar. Men varför inte? Jag menar - om jag skulle falla död ned en dag skulle ju min man onekligen få tackla det där med heltidsjobb + barn + lägenhet/bil/sommarstuga helt själv. Men fram tills dess är det naturligt för mig att jag sköter planeringen eftersom den inte känns betungande.
Det lustiga är att jag är uppväxt med en organiserad hemmapappa och en virrig karriärmamma - likväl blev det riktigt stereotypt när jag själv bildade familj...