Gästinlägg: Varför har så få några besparingar?

Bild: Degilbo on flickr

Här kommer ett nytt gästinlägg från Oskar som regelbundet gästbloggar här på Köpstoppsblogen.

Vid tidigare tillfällen här på Köpstoppsbloggen har jag skrivit om vikten av besparingar och hur nästan alla svenskar kan spara sig till ett liv med större frihet och mindre stress och kanske samtidigt bidra till en lite bättre värld. Vad är det då som gör att det är så få som sparar? Genom att titta på hur samhället fungerar (både i Sverige och i andra länder) har jag kommit fram till ett antal faktorer som jag tror är några av de viktigaste anledningarna till det här beteendet. Dock vet jag att detta är långt ifrån en komplett lista.

Köpkultur, marknadsföring av varor, tjänster och lån – vi har en utpräglad köpkultur, det är med pengar som lycka köps, detta förstärks av företag som säljer varor och tjänster och i kanske ännu högre grad av de som lånar ut pengar.

Direkt belöning mot fördröjd belöning – vi människor är rent genetiskt ganska lika våra förfäder som levde för tiotusentals år sedan, de drevs av direkta belöningar, jag är hungrig vill ha mat, jag är trött vill sova. Vårt nuvarande samhälle är mer komplext socialt och därför behöver vi vara duktigare på att värdera fördröjda belöningar. Dock verkar vi vara dåliga på detta, se tillexempel hur många personer det är som köper elektronik på avbetalning för att ha ”det senaste”.

Politisk feghet – politiker vågar inte säga till folk att visst kan det politiska systemet och socialförsäkringar stå för det yttersta skyddsnätet men människor måste också själva ha en buffert för oförutsedda händelser. Politikerna är också rädda för att ett folk med större besparingar skulle bli mer självständigt och inte lika lätt att styra. När svensken i gemen inte måste gå till pappa staten med mössan i hand och be om en allmosa så snart som det minsta går snett här i livet så minskar politikernas makt.

Livsstilsinflation – varje gång vi får en liten löneförhöjning eller när vi lämnar skolan för att börja jobba börjar vi också konsumera mer, inte för att vi behöver mer men för att vi har råd, om detta sker omedvetet och utan att det tillför någon betydande glädje eller nytta är det frågan om livsstilsinflation. Exempel är den som går ut och äter varje dag, uppskattar det inte så mycket som den som går ut en gång i månaden men efter ett tag börjar man ändå se det som en nödvändighet, man har helt enkelt satt en ny miniminivå för sig själv.

Felaktig bedömning av ekonomisk risk – vi är dåliga på att bedöma ekonomisk risk, därför skuldsätter vi oss (i gemen) mer än vad som borde vara rimligt. Ett lån på flera gånger årslönen är väldigt mycket ur ett riskperspektiv, det gäller även lån med mycket liten egen insats t ex upp till 80-100% av bostadens värde. Men hur många svenskar är det inte som de senaste åren lånat både 3 och 5 gånger sin årslön eller ända upp till 95-100% av den nya bostadens värde? Företag anses ibland (inte minst i media) ta stora ekonomiska risker men mycket få företag har en risk policy som skulle godkänna en så stor skuldsättning i förhållande till eget kapital eller omsättning (årlig inkomst) som många svenska privatpersoner har.

Otydlig koppling mellan konsumtion och social/miljöpåverkan – vi är nog alla oroliga för hur det är ställt med miljön och hur de varor vi köper påverkar den sociala utvecklingen i världen. Kopplingen är dock svag, därför att där du handlar framgår det inte hur produktionen eller transporten har gått till. Inte syns det väl på den nya TV’n om den har tillverkats av arbetare som tjänar 3 kr i timmen, med icke förnyelsebara material och sedan fraktakts tvärs över världen? Nä det är nog rätt lätt att slå till utan att fundera på konsekvenserna.

Jag är övertygad om att dessa anledningar sammantaget är bidragande till att vi handlar som vi gör fast vi nog innerst inne vet att vårt beteende är destruktivt för oss själva, andra människor och miljön. Har någon annan funderat på detta och vad kan vi göra för att ändra på dessa destruktiva mönster?

En kommentar från Anki: Jag tror att det delvis har med vårt sociala skyddsnät att göra. Folk har den något felaktiga uppfattningen att de inte behöver lägga undan pengar, det kommer att lösa sig ändå om när de blir gamla, sjuka eller arbetslösa. Detsamma gäller amorteringar som också är en form av sparande, många tycker inte att det är någon idé eller en lönsam investering att amortera. Frågan är om de då har ett separat sparande?