torsdagen den 7:e mars 2013

Gästinlägg: Hur mycket pengar behöver man för att vara ekonomiskt oberoende? Och är det möjligt för en vanlig Svensson?


Fanabe beach  sunset 6

Hur ser din dröm ut?

Bild: ahisgett

Här kommer årets första gästinlägg från Oskar. Han skriver inspirerande om möjligheten till ekonomiskt oberoende och fick i alla fall mig att ta fram miniräknaren för att se hur mina möjligheter ser ut

Om man skulle gå ut och ställa den första frågan till folk på gatan skulle man antagligen få väldigt olika svar och mycket få som bottnar i någon egentlig beräkning utan snarare känsla och dessa gissningar skulle sannolikt komma in i spannet 10-100 miljoner. Det finns dock en enkel tumregel som har visat sig fungera i alla olika ekonomiska scenarion i modern tid, nämligen dina årliga utgifter gånger 25. Denna bygger på att man räknar med en genomsnittlig avkastning efter skatt på 4 % som snitt över längre tidsperioder. Detta är i självaverket någon form av värsta tänkbara scenario men ändå en rimlig nivå. På den andra frågan skulle de flesta svara ”Nej” på instinktivt för det är vad vi har fått lära oss i Sverige att ”det är omöjligt att bli rik på arbete”. Konstigt egentligen i ett land där man tydligen måste kalla sig Arbetarparti för att komma till makten; -) Svaren är enligt mig mindre än du tror och JA! Nedan ska jag berätta varför jag tror det.

De flesta arbetande svenskar ”sparar” cirka 20 % av sin inkomst automatiskt via allmän pension och tjänstepension. Denna siffra kan variera lite men enligt tabellen ovan innebär det en genomsnittlig arbetstid på cirka 35-40 år (om man börjar jobb vid 25 alltså arbete till 60-65 års ålder, vilket också går väl ihop med vår nuvarande pensionsålder på 61-67) för att finansiera sin egen pension. Om vi utgår ifrån att man ligger på just den nivån genom sin anställning och man sedan sparar ytterligare 20 % genom att tänka mer på vilka småutgifter man har t.ex. kläder, mobiler, elektronik, inredning, mat, så är man helt plötsligt uppe i besparingar på ca 40 % vilket blir 22år (arbete från 25-47 år), hittar man sedan ytterligare besparingspotential till exempel genom ett enklare boende, avstå från bil eller annat så sänks tiden till 12,5 år (arbete from 25-37) den som är riktigt extrem (och det finns verkliga exempel) sparar hela 80 % eller mer av sin inkomst och behöver alltså arbete bara cirka 5 år för att vara ekonomiskt oberoende. Den som sparar 90 % behöver jobba i mindre än 3år. .

Exempel: Kalle och Lisa är båda 30 år, har ett barn och två bra jobb. Tillsammans drar de in 50 000 efter skatt. De bor i ett litet hus i ett mindre samhälle och de har små lån. De är duktiga på att laga mat från grunden och köper mycket inredning och kläder begagnat, tar med lunchlåda till jobbet etc. De lever ett aktivt liv och är mycket ute i naturen (vilket är gratis). Deras månatliga omkostnader är 15 000 kr. För att vara ekonomiskt oberoende behöver de besparingar/investeringar på 15 000*12*25 = 4,5 Miljoner kronor vilket kommer ta dem mindre än 10 år att få ihop. Alltså kan de sluta jobba på 40-årsdagen om de vill.

"Jag anser att alla behöver spara men det är inte för alla att spara ”extremt” men för vissa passar det och genom att få friheten att styra över sina egna liv kan de också utvecklas inom de områden som intresserar dem".
En vanlig invändning mot denna typ av resonemang är att det är tråkigt att leva och spara istället för att spendera sin inkomst, och visst kan det vara kul att bränna pengar ibland. Jag anser att alla behöver spara men det är inte för alla att spara ”extremt” men för vissa passar det och genom att få friheten att styra över sina egna liv kan de också utvecklas inom de områden som intresserar dem. Detta leder in i den andra invändningen som vanligen kommer, vissa hävdar att samhällsekonomin skulle ta stopp om en massa människor helt enkelt skulle spara en massa pengar och sedan sluta jobba, jag tror dock att det är liten risk både för att det aldrig kommer vara ett val som alla gör och för att många som blir ekonomiskt oberoende fortfarande fortsätter att bidra till ekonomin dock på sina egna villkor och ibland faktiskt med större framgång än vad de någonsin hade i sitt traditionella
arbete. Sen kan man ju fråga sig om vår natur verkligen klarar av mer tillväxt men det är en fråga för ett separat inlägg.

Den tredje viktiga invändningen handlar mer om beräkningen och hävdar att man inte kan vara säker på 4 % avkastning och därför kommer pengarna ta slut. Denna risk är verklig, men det finns också ett antal säkerhetsmarginaler, det ena är att det nästan alltid finns besparingar som går och göra om tiderna blir riktigt tuffa, de nuvarande omkostnaderna utgör inte (ens för den mycket sparsamme) något absolut existensminimum. Dessutom brukar de flesta kunna sänka sina kostnader när de slutar jobba och inte behöver allt det som ett jobb kräver i kläder, transporter etc.

”jag älskar ju mitt jobb”
Det är också ovanligt att en person som, på eget initiativ, slutar arbeta i unga år inte får några mer inkomster i resten av livet. Ofta finns det stora möjligheter att utvecklas inom nya intresseområden och i många fall kan detta också innebära en ersättning. Den fjärde invändningen brukar vara att ”jag älskar ju mitt jobb” och det må vara sant men vem vet om det är så om tio år? Dessutom är det ju inget som hindrar dig att fortsätta på ditt arbete bara för att du har investeringar som gör att du egentligen inte behöver. Många vittnar om hur de till och med har utvecklats bättre på jobbet efter den dagen då de faktiskt börjat jobba ”frivilligt” och inte för att de var tvungna.

Som sagt inledningsvis svaret på frågorna som jag ställde i början är alltså för att vara ekonomiskt oberoende behöver du besparingar/investeringar på cirka 25 gånger dina årliga utgifter, ju lägre utgifter ju mer kan man spara och samtidigt behöver man spara en mindre total summa för att nå till målet vilket ger en kraftfull effekt och minskad tid till ekonomisk frihet. Och JA! det är möjligt för de allra flesta i Sveriges avlånga och oförskämtrika land!



15 kommentarer:

Hannele på Hisingen ♥ sa...

jag har läst lotto-miljonvinnare som slutar bara med skulder...

Anonym sa...

Nu vill jag bara veta: hur övertalar man sin partner att börja spara mer (eller rättare sagt minska utläggen) för ett friare liv längre fram? Jag skulle så gääärna vilja och jag sparar själv allt jag kan men jag skulle vilja ha med honom på tåget också. Frihet blir viktigare ju äldre jag blir!

Anonym sa...

Jag har själv inga barn, men när jag läser det så kommer jag att tänka på Amy Dacscyn. Hon startade en tidning som hette The tightwad gazette, i den kunde man läsa och få tips om hur man på ett roligt och uppfinningsrikt sätt kunde dra ner på sina kostnader. Allt kanske inte passar en, men det finns mycket att ta till sig om man vill.
Amy och hennes man har lyckats skaffa sig det drömhus som de velat ha och dessutom lyckas lotsa sina fem barn genom college utan ett öre i skuld. Om jag inte missminner mig så tror att de slutade arbeta ganska tidigt livet.
Alla tidningar finns samlade i en bok som finns att köpa på Bokus.
Väldigt inspirerande tankegångar om hur de vill leva sitt liv. Att föresätta sig något och nå dit. Me

Ann-Christin sa...

Tightwad gazette ligge ri hyllan. Jag har har börjat läsa och recension kommer förr eller senare :-)

KaosJenny sa...

Otroligt intressant. Jag tror att mycket av nyckeln ligger i att se över utgifter och att inte skuldsätta sig i onödan. Gemene man kan klara sig på mindre pengar än man tror.

Anonym sa...

Mycket intressant resonemang. Det finns ett antal faktorer till att beakta i denna ekvation:
skattesystemet: nu är det stopp på förmögenhetsskatt, arvskatt, gåvoskatt samt en mycket lägre kommunal skatt för fastigheter, vilket gör det lättare att behålla pengarna på hög, men den dagen delar av den beskattningen återinförs räcker väl inte den summan utan urholkas? Jag kan även tänka mig att förändringar som sjukdom och att bli gammal medför förändrad utgiftsmönster? Hälsn Eva

Anonym sa...

Hej allihop och tack för era kommentarer. Jag tycker att det är bra att diskutera dessa saker och precis som någon skriver kan man ta inspiration från många håll men behöver inte följa allt. Det viktigaste i en relation är att man har ett gemensamt mål, om en vill spara 'extremt' och en annan inte vill spara alls kanske men kan mötas på mitten? Ett gemensamt mål är så otroligt mycket starkare då man taggar varandra.

Vad gäller ändrade förhållanden kring skatter och övrigt kan man ju vara så säker på det men det finns även uppsida i dessa beräkningar och det finns stora möjligheter till kompleterande inkomster. I räkneexemplet med Kalle och Lisa har jag inte ens ikluderat den allmänna pensionen i beräkningen så det är en 'bonus'.

Att leva på sitt kapital tror jag bygger på en viss typ av disiplin där man vänjer sig vid att vissa år är lite tightare och andra är mer frikostiga beroende på hur avkastningen ser ut. Detta dock med full frihet att göra det man är intresserad av och också möjlighet att ibland komplettera inkomster om man vill genomföra ett specifikt projekt.

/ Oskar

Anonym sa...

Hehe, jag och min man började genast räkna på våra utgifter och vad vi skulle kunna spara, trots att vi redan har en sparsam livsstil jämfört med många i omgivningen. Vi kommer inte att sluta jobba men att gå ner i tid plus att beta av våra bostadslån tills vi är skuldfria känns som en bra plan.
/Gunilla

Jennys drömmar sa...

Nu fick man sig en väldig funderare. Jag drar ned på alla kostnader jag kan för att jag vill och för att jag är student och lever utav luft :)

Anonym sa...

Gunilla och Jenny,

Tack för era kommentarer kul att inlägget väcker tankar. Om man kan leva på luft är det ju luft x 25 som man behöver i besparingar kan inte vara så svårt:-)

/ Oskar

Anonym sa...

Du talar med personer med tvåpersonershushåll och god inkomst. För mig som har normal lön men men hög hyra i bostadsbristens tid och bor ihop med en sjukpensionär finns sparande inte på kartan. Ja jag skulle kunna spara om jag inte betalade av på en bil men den är en investering för att så småningom skaffa körkort och kunna söka 30 % fler av tjänsterna inom mitt yrkesområde och öka mina chanser att hålla mig kvar på arbetsmarknaden då jag är uppsagd. Billigt har jag levt större delen av tiden sedan jag kom ut i arbetslöshetskrisen på 90-talet. Tycker att köpstopp och snacket om att växla ner är ett lyxresonemang för folk som borde ägna sig åt sina medmänniskor i stället för att moralisera utifrån sin egna privilegierade situation.

Ann-Christin sa...

jag kan bara tala för mig själv men jag är ensamstående och bor således inte i ett två-personers hushåll. Eller med barnen är vi tre stycken 50% av tiden. jag har dessutom alltid varit tydlig att jag köpstoppade av fri vilja inte av tvång. Men de insikter jag fick under mitt köpstoppsår har jag väldigt stor nytta av när jag lever under ändrade ekonomiska förhållanden. Det finns dessutom många exempel på människor som växlat ner trots att de är ensamstående. Ett bra exempel är http://ensammamammandownshiftar.blogspot.se/

Anonym sa...

Anonym,

Jag pratar om alla personer i alla sammanhang däremot är självklart inte lita lätt för alla, vi har olika förutsättningar och försätter oss dessutom i olika situationer pga av personliga val. Däremot skulle jag vilja påstå att om du lever i sverige, har ett jobb och inte är allvarligt sjuk så tillhör du den högst priviligierade överklassen i vår värld och du borde se möjligheterna i detta istället för problem. Det är min reflektion.

/ Oskar

Liv sa...

Hejhej!

Jag tycker att det är jättespännande det här med att göra av med mindre pengar och jag har svårt att förstå att så passa många väjer att arbeta så mycket, trots att de har bra löner och kanske också små barn.

Men jag funderar över det här med att man kan räkna med i snitt 4% ränta på sitt sparande. För mig är det väldigt viktigt att de pengar jag inte behöver nu kommer till användning till bra saker och därför att jag valt att spara hos Ekobanken, men där ligger ju räntan kring 1% (lite beroende på vad man väljer för sparform). Finns det verkligen schyssta sparformer som kan ge i snitt 4% ränta över tid?

Och så undrar jag lite över valet att ha ett par som exempel som får ut, efter skatt, lika mycket som medianpersonen har i lön innan skatt. Jag är fullt medveten om att även medelinkomsttagare kan lägga undan pengar, men jag tänker att det finns det som tänker att "klart folk som får ut 50 papp kan lägga undan, annat är det för oss som får 30." Trots att tex 30 000 verkligen möjliggör att man kan lägga undan. Min fråga är alltså: Varför välja relativt högavlönade som exempel?

Mvh
Liv

Anonym sa...

Hej Liv,

Sent svar men ändå tycker jag att att din kommmentar är värd ett svar. Varför så höga inkomster. Kanske för att jag tycker att det är konstigast att de med lite högre inkomster inte väljer den här banan. Principen är den samma även om inkomsten är något lägre.

Vad gäller avkastning så äger jag aktier i företag som tex driver vattenkraftverk men även i bolag som äger hyresfastigheter. Enligt min etik är detta helt OK investeringar men det behöver ju förståss inte alla tycka...

/ Oskar

Related Posts Widget for Blogs by LinkWithin