Bild: Lee Nachtigal
”Jag är verkligen ingen materialist”
Jag skriver mycket om frivillig enkelhet på bloggen men idag kommer det att handla om en form av ofrivillig enkelhet. I SvD kan man skriva in till psykologen Madeleine Gauffin Rahme och i gårdagens tidning är det Signaturen "Lill" som har ställt en fråga.Lill lever med en man sedan tio år, hon är i trettioårsåldern och han några år äldre. De har en son tillsammans som de delar ansvaret kring och hon säger sig älska sin sambo. Problemet är att hon ständigt oroar sig för familens ekonomi. Lill själv tjänar nuförtiden bra medan sambon är en så kallad "känslig konstnärssjäl" som bidrar väldigt sporadiskt med pengar.
Han är inte lat utan åtar sig nästan allt hushållsarbete men periodvis tär det verkligen på mig att han inte bidrar till kassan. Han lider nog också men vill inte söka ett ”knegarjobb” då han är övertygad om att han kommer misstrivas. Han har tidigare, för länge sedan, haft problem med sin mentala hälsa. Jag är verkligen ingen materialist och vi har redan både hus och bil men det är så tröttsamt att jobba heltid och aldrig få ett korvöre över till något roligt. Vi pratar såklart om bristen på pengar men jag har aldrig gett honom något ultimatum eller så utan låter månaderna gå och hoppas att något ska lossna. Men det verkar det inte göra
Jag tycker att pyskologen ger ett bra svar
Visst har man rätt att förverkliga sig själv och sina drömmar till exempel genom att få ha (eller ta sig) privilegiet att vara konstnär på heltid. Visst – det är härligt men om det drabbar någon annan som också skulle vilja ha en gnutta av självförverkligande eller bara lite tid att hämta barnet tidigare på dagis varje dag, att ha tid och ork för egna aktiviteter eller kanske bara slippa jobba heltid jämt är det inte längre ok. Då sker självförverkligandet på någon annans bekostnad och det är alltså inte ok.
Psykologen skriver också:
Min spontana tanke är att han är en lat parasit men vi känner ju inte till hela historien. Det jag vänder mig emot är att livsstilen inte är något som de gemensamt har kommit fram till utan en tillfällg situation som blivit permanen och som Lill uppenbarligen mår dåligt av och som gör att deras förhållande ligger i farozonen. Jag håller med om att mannen heller inte kan avfärda alla jobb eftersom han är rädd för att inte trivas. Om han inte provar några jobb lär han ju heller inte kunna hitta något han trivs med. Dessutom blir ekonomin väldigt bräcklig, skulle Lill bli sjuk eller förlora jobbet får de problem eftersom de inte verkar ha mycket till buffert.En del kanske skulle kalla din man för en parasit – om det stämmer vet bara du.
Vad tycker ni? Vad skall Lill göra i sin situation?
Om jag vore Lill skulle han åka ut med en stor fot i baken. Är man arbetslös ska man söka alla jobb men tror att man kan klara av - det gjorde jag, även om jag var mer sugen på vissa än andra. Och har man familj blir det ännu viktigare. Det handlar om respekt mot sin partner, om ekonomisk trygghet och om att vara ett föredöme för sina barn.
SvaraRaderaDet finns ju män som underhåller sina hemmafruar, så det vore inget konstigt med en hemmaman (min pappa var det på 70-80-talet) men inte om inte båda är överens om det såklart....
Varför får kvinnor inte vara känsliga... konstärliga. Vi kan nämna många konstnärliga makar till manliga konstnärer; Astri Taube, Karin Larsson, Fredrika Runeberg...
SvaraRaderaKvinnor ska alltid vara jordnära, sparsamma, flitiga. Minns en barnlös arbetskamrat, som knappt unnade sej en bra lunch på dagarna, för maken gjorde slut på massa pengar...
varför inte ta ett halvtidsjobb då? Fattar inte människor som utnyttjar andra människor pga sina behov....känns inte som en vidare bra sambo inte..
SvaraRaderaJag blir arg bara jag tänker på detta. Varför ska hon försörja en vuxen arbetsför man? Släng ut barnrumpan/konstnären och leta reda på en vuxen partner istället.
SvaraRaderaSläng ut fanskapet, och befria sig från medberoendet.
SvaraRaderaTa tillbaka honom då han väst upp. Moraliskt, andligt och etiskt.