Ofrivillig enkelhet

Bild: Lee Nachtigal

”Jag är verkligen ingen materialist”

Jag skriver mycket om frivillig enkelhet på bloggen men idag kommer det att handla om en form av ofrivillig enkelhet. I SvD kan man skriva in till psykologen Madeleine Gauffin Rahme och i gårdagens tidning är det Signaturen "Lill" som har ställt en fråga.
Lill lever med en man sedan tio år, hon är i trettioårsåldern och han några år äldre. De har en son tillsammans som de delar ansvaret kring och hon säger sig älska sin sambo. Problemet är att hon ständigt oroar sig för familens ekonomi. Lill själv tjänar nuförtiden bra medan sambon är en så kallad "känslig konstnärssjäl" som bidrar väldigt sporadiskt med pengar.

Han är inte lat utan åtar sig nästan allt hushållsarbete men periodvis tär det verkligen på mig att han inte bidrar till kassan. Han lider nog också men vill inte söka ett ”knegarjobb” då han är övertygad om att han kommer misstrivas. Han har tidigare, för länge sedan, haft problem med sin mentala hälsa. Jag är verkligen ingen materialist och vi har redan både hus och bil men det är så tröttsamt att jobba heltid och aldrig få ett korvöre över till något roligt. Vi pratar såklart om bristen på pengar men jag har aldrig gett honom något ultimatum eller så utan låter månaderna gå och hoppas att något ska lossna. Men det verkar det inte göra

Jag tycker att pyskologen ger ett bra svar

Visst har man rätt att förverkliga sig själv och sina drömmar till exempel genom att få ha (eller ta sig) privilegiet att vara konstnär på heltid. Visst – det är härligt men om det drabbar någon annan som också skulle vilja ha en gnutta av självförverkligande eller bara lite tid att hämta barnet tidigare på dagis varje dag, att ha tid och ork för egna aktiviteter eller kanske bara slippa jobba heltid jämt är det inte längre ok. Då sker självförverkligandet på någon annans bekostnad och det är alltså inte ok.

Psykologen skriver också:

En del kanske skulle kalla din man för en parasit – om det stämmer vet bara du.

Min spontana tanke är att han är en lat parasit men vi känner ju inte till hela historien. Det jag vänder mig emot är att livsstilen inte är något som de gemensamt har kommit fram till utan en tillfällg situation som blivit permanen och som Lill uppenbarligen mår dåligt av och som gör att deras förhållande ligger i farozonen. Jag håller med om att mannen heller inte kan avfärda alla jobb eftersom han är rädd för att inte trivas. Om han inte provar några jobb lär han ju heller inte kunna hitta något han trivs med. Dessutom blir ekonomin väldigt bräcklig, skulle Lill bli sjuk eller förlora jobbet får de problem eftersom de inte verkar ha mycket till buffert.

Vad tycker ni? Vad skall Lill göra i sin situation?