Bild: Flickrolf
För tillfället är jag på resande fot så istället för de vanliga inläggen kommer jag att publicera några gästinlägg. Dagens inlägg är skrivet av av Anna och var ursprungligen en kommentar på mitt inlägg om hur att shoppa prylar inte gör dig lycklig på längre sikt.
För några år sedan separerade jag från mitt ex. Vi hade bott tillsammans utomlands under ett antal år och jag flyttade hem till Sverige med en liten resväska fylld endast med mina kläder och någon enstaka pryl. Jag lämnade kvar alla våra gemensamma möbler och saker eftersom jag ändå inte ansåg det värt mödan och kostnaden att frakta över detta till Sverige. Dessutom hade jag inget boende här utan bodde hemma hos mina föräldrar den första tiden.
Trots mitt brustna hjärta och att jag kom hem till Sverige utan vare sig boende, jobb eller vänner så kändes mitt liv så väldigt "lätt" under den här rätt svåra tiden. Jag insåg snabbt att jag tyckte det var en befrielse att bara äga det nödvändigaste och att det var detta faktum som gjorde att jag mådde så bra. Detta från en helt vanlig tjej som älskade kläder, magasin, böcker, prylar, skönhetsprodukter...
Jag hade en liten summa pengar som jag fick hushålla med tills jag hittade ett arbete, jag var orolig över detta innan, att jag skulle leva "fattigt" men jag insåg snabbt att jag klarade mig bra! Jag kommer ihåg att min mamma tyckte synd om mig eftersom jag inte hade så mycket kläder och tog med mig på en shoppingtur men själv hade jag hela tiden känslan av att "jag behöver inte mer, jag klarar mig". Jag tyckte jag hade tillräckligt med kläder. Förutom kläder hade jag även smink och en cd-spelare (som sagt, det var några år sen!). Det var ungefär vad jag ansåg vara det jag behövde för att må bra.
En annan sak som hände under den här tiden var att jag inte tittade på TV mer än vid enstaka tillfällen, kanske bidrog det också till att jag mådde så bra. Jag tror det i alla fall.
När jag sedan flyttade till en egen lägenhet så valde jag att köpa få möbler second-hand och en känsla som jag fullkomligt älskade var att det alltid fanns plats, även i min lilla lägenhet. Jag hade alltid en nästintill tom låda när jag behövde lägga undan något, allt kändes så enkelt och befriande!
Jag fortsatte alltså att leva "spartanskt" under ett par år eller så. Jag hade medvetet få möbler hemma och jag hade få plagg i min garberob. Säkert är det olika beroende på var man bor och i vilka kretsar man umgås men här var det i alla fall snudd på pinsamt att jag hade så få möbler. Även att jag hade "samma gamla kläder" tror jag störde vissa. Jag var ju trots allt en ung och modeintresserad tjej! Men efter en tids frånvaro från butikerna började jag få känslan av att det var smått vulgärt att köpa nya kläder hela tiden utan att det låg något verkligt behov bakom för så hade jag levt tidigare. Jag hade förr en känsla av att jag inte hade tillräckligt, jag "behövde" alltid något nytt, men nu kändes det tvärtom; som om jag hade mycket, kanske för mycket rentutav? Det är här tv-tittandet kommer in tror jag. Jag såg lite på TV, ägde ingen dator och läste inga modemagasin, jag tror att därifrån hade jag tidigare fått många impulser att "uppgradera mig" genom att köpa nya kläder och prylar. Nu när de var borta så kunde jag tänka själv och då kändes det helt plötsligt som om jag inte saknade något, det var som sagt en känsla som tidigare hade varit närmast konstant hos mig.
Det är dock värt att nämna att jag aldrig hade någon ideologisk övertygelse som stod bakom mitt val att leva på det här sättet, det var slumpen som gjorde att jag fick den här upplevelsen och sedan insåg jag till min förvåning att jag gillade det.
Man kan fråga sig hur det kom sig att jag gick tillbaka till att konsumera och skaffa mig fler prylar när jag hade upplevt fördelarna med att leva enkelt.
Sedan började jag sakta men säkert konsumera ungefär som alla andra. Man kan fråga sig hur det kom sig att jag gick tillbaka till att konsumera och skaffa mig fler prylar när jag hade upplevt fördelarna med att leva enkelt. Jag antar att det bror på att jag inte hade någon plan att hålla fast vid min livsstil och att jag tillslut kom att påverkas av vårt konsumtionssamhälle. Det är inte förrän nyligen som jag verkligen har insett jag faktiskt inte mår bra av det och vill gå tillbaka till något som liknar den livsstil jag hade för ca 10 år sedan.
Den här starka upplevelsen av att vara så lycklig trots att jag inte hade "något" har fascinerat mig ända sen dess samtidigt var det lätt att glida tillbaka till en mer "normal" inställning till saker. (jag träffade sedan en man och vi fick barn och har numer ett "normalt" hem med ganska mycket saker). Jag har ofta berättat om det för vänner och brukar försöka övertala min man att vi ska rensa/inte köpa på oss saker i onödan. Han är absolut ingen slösa men han förstår nog inte riktigt vad jag menar. Jag antar att det är svårt att förklara för folk att man faktiskt kan må otroligt bra av att ha lite saker omkring sig när vi lever i ett samhälle där det inte tycks finnas någon botten. Där alla bara vill ha mer hela tiden.
Men jag kan önska att alla unnade sig själva att leva utan en massa överflödigt crap under en tid och få uppleva vad som då händer. För mig var det en tid av lugn, glädje och trygghet, inte alls de känslor man kanske skulle associera med att vara utan boende, prylar, pengar, böcker,..
Jag har talat mig varm över fördelarna med att ha få saker hemma i många år nu, men jag har känt det ungefär som om människor runt omkring mig tycker att det låter för extremt eller fanatiskt. Men faktum är att jag är 100% övertygad om att man mår bättre av att ha få saker. Rent praktiskt blir det enkelt att leva i sitt hem, man har lätt att hitta saker och det är lätt att städa och hålla ordning. På ett djupare plan så tror jag man har utrymme att hitta till sig själv, man har överblick över sitt liv på ett annat sätt. Utrymmet ger plats åt tankar och idéer, det låter kanske galet flummigt för vissa men det är logiskt egentligen. Man hittar lättare till det som är viktigt, ligger det en massa skräp framme har det ju en tendens att distrahera. Utan allt skräp finns det inga hinder! Det har förstås också en positiv påverkan på privatekonomin då man inte längre shoppar en massa saker som man egentligen inte behöver och inte behöver lägga tid på att leta runt efter den senaste prylen.
Det blir också mer njutningsfullt att köpa något som man behöver. Det tror jag förresten är en starkt bidragande orsak till att det kan kännas så otroligt bra att omge sig av få saker, men har då sållat bort allt onödigt till saker som verkligen betyder något. Man har bara kvar det som man har full användning för alternativt stort personligt värde. Då uppskattar man varje liten sak man har och man är helt omgiven av saker som ger energi. Jag hade min älskade cd-spelare, jag lyssnade på musik varje dag och uppskattade den SÅ mycket! Jag hade en svart finstickad tröja från HM som passade perfekt till alla möjliga tillfällen. Jag hade en vacker fotoram som påminde om mitt forna liv utomlands. Jag hade helt enkelt alla prylar jag behövde.
Jag skulle gärna vilja rensa ut allt hemma så jag fick uppleva den känslan igen. Jag kan fysiskt känna hur möbler och allehanda prylar här hemma tynger ner mig fast tanken är att det ska vara tvärtom. Jag tyckte det var så kul att läsa denna artikel och finna att det faktiskt finns människor som valt denna livvstil. Jag har ännu inte träffat någon irl som någonsin har förstått mig när jag pratat om detta.
Självklart är det skillnad för folk som är behövande "på riktigt", jag medger att jag hade tak över huvudet och därmed hade det rätt så bra. Och visst ska det få finnas materiella behov. Men jag kan önska att alla unnade sig själva att leva utan en massa överflödigt crap under en tid och få uppleva vad som då händer. För mig var det en tid av lugn, glädje och trygghet, inte alls de känslor man kanske skulle associera med att vara utan boende, prylar, pengar, böcker, .. ja saker kort o gott.
Inlägg
