Om tomten

Här kommer ett gästinlägg från Karin som roat sig med en tolkning av den klassiska dikten "Tomten"

Midvinternattens köld är hård,
så kan man dikta och rimma.
Om sovande folk i en enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit även i stan,
snön lyser vit på taken.
Är endast tomten är vaken?

Tomten rufsar i skägg och hår,
folket i stan är mätta
vissa drömmer om värme och vår,
ja kanske om sommarens hetta
Tomten han gillar sin vinter, kort
önskar ej resa från gården bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Han går till stängslet för lamm och får
se hur de sova därinne
Går till hönsen där tuppen står
stolt på sin högsta pinne
Folket i stan vid bardisk mår ”gott”
men ruelse kommer smygande, smått, kanske vi ingen känner
bland dessa nattens vänner

Kanske vi borde öva att se
och uppskatta det vi har nära
kanske också öva att ge
inte bara till nära och kära
På landet, i stan vi smyger på tå
vara rätt, göra bra, både stora och små
vill passa fast stressen förtrycka
även pressande söka sin lycka

Tomten funderar på far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
komma de väl hit neder?
Idag är gåtor av annat slag
men vi blomstrar, åldras och dör ock idag
och vi lever ett liv här på jorden
med alla måsten och borden

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott på landet hörs forsens fall
i staden hörs ständigt bruset.
Tomten lyssnar , även vi i en dröm,
kan tycka oss höra tidens ström,
Tomten undrar, varthän den skall fara,
han undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i stad och på gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.