Gästinlägg: Om klädångest och förändrat konsumtionsbeteende

Idag gästbloggar Stina om sitt köpstopp på kläder och smink.

Jag har sedan barnsben uppskattat att uttrycka mig genom kläder. Minns hur jag som femåring stod i garderobsdörren, bläddrade bland mina kjolar, flyttade runt bland tröjor och planerade olika utstyrslar. Eller när jag rangordnade finskorna i klädkammaren efter hur pass lackiga de var. Övriga familjemedlemmar blev också utsatta för min besatthet av kläder – bl.a. mutade jag min lillasyster med diverse(godis/städning av hennes rum etc.) för att erhålla möjligheten att locka hennes hår med den förhatliga heta locktången eller sätta på henne hängselbyxor(som hon avskydde eftersom hon ofta kissade på sig som följd av att hon inte hann få av sig dem när hon skulle på toaletten).

Njutbarheten har dessvärre övergått i något annat. När jag öppnat min garderob de senaste åren har jag ofta översköljs jag av apati och panik på samma gång. Inga alternativ har känts roliga. Jag tror det beror på att jag inte sett träden för all skog – läs: min garderob är alldeles för full. Min kreativitet har liksom dött för att alternativen är för många. Istället har den påföljande tanken per automatik blivit; jag måste ha något nytt. Enligt gängse logik löser en ny klänning upp alla slags besvärliga känslor och problem.

Efter ovanstående har som regel följande inträffat: jag försvinner omgående ner på stan med försäkran om pengar på kontot och hjärtat långt uppe i halsen. Med raska kliv mellan affär efter affär har jag sökt efter något som kan tillfredsställa min längtan efter harmoni och mening. När jag till slut rafsat ihop 4 klänningar inne på Monki (det är lika bra att köpa allihopa – det är ju svårt att veta vilken av dem som kommer att kännas bra när jag kommer hem), betalat och stegar iväg mot spårvagnen kommer den. 

Känslan av att något är väldigt fel. Var det så här jag ville att det skulle bli? Ville jag spendera så stor del av min tid i ett knökat nordstan sökandes efter lugn? På spårvagnen hem är jag ledsen. Igen.

 Sedan några veckor har mitt förhållande till shopping förändrats. För ungefär en månad sedan hade jag, som så många gånger förr, bestämt mig att ha ett köpstopp avseende kläder och smink i ett halvår. Tidigare har det högst passerat en månad, oftast enbart ett par veckor och så är jag tillbaka på Monki med fyra klänningar i kassakön och bultande hjärta . Motivet bakom tidigare köpstopp har alltid handlat om att jag velat få ordning på min ekonomi. Jag hade i och för sig börjat upptäcka, via internet och program som Lyxfällan, att jag inte var ensam om mitt problematiska konsumtionsbeteende. Men trodde, eftersom jag misslyckats så många gånger, att jag var ett hopplöst fall och att jag fick skylla mig själv. Det som har hänt är att jag börjat se mitt konsumerande ut ett vidare perspektiv, att det inte handlar om ett personligt misslyckande och en svag karaktär utan om ett samhälleligt fenomen. Inför nuvarande köpstopp googlade jag på köpstopp och hittade Köpstoppsbloggen, och genom den en mängd nya bloggar och organisationer. Något förändrades inuti. 

Jag blev fascinerad, arg och väldigt bestämd. Sedan hoppfull, när jag upptäckte att tanken på en hållbar livsstil och ett enklare leverne motiverade mig på ett väsensskilt sätt än tanken på att spara pengar.

Förändringen är genomgripande på flera plan. Det handlar inte längre bara om att undvika överdrivet handlande på monsterkedjor; jag har äntligen organiserat källsorteringen under diskbänken, rensat upp flera svarta sopsäckar med böcker, kläder, köksredskap och delat ut dessa till vänner, familj och Emmaus/Stadsmissionen. Jag planerar dessutom att flytta mitt sparkonto till Ekobanken och engagera mig ideellt, mailat fastighetsskötaren om utökad källsortering i gårdens soprum osv. Det var länge sedan jag sov så gott om natten, sedan jag haft så mycket tid över till att läsa, skriva, sticka och laga mat hemma. Jag tror att förändringen är beständig. Det är som att jag inte varit mogen för det tidigare vilket kan förklara varför det känns som att någon varit inne och rört om i huvudet på mig. Jag har vid några tillfällen testat mig själv genom att gå in olika klädbutiker, men gått därifrån tomhänt. Det finns liksom inte samma lockelse i att handla.

Och garderoben ger stundtals upphov till njutbarhet igen. Konstigt nog, med färre plagg och inga nya klänningar. Det känns hoppfullt. 

När kollegan ropar in mig till jobbets kontor och glädjestrålande pekar på skärmen där ett par pumps av den senaste modellen visas uteblir entusiasmen från min sida. Jag ler svagt och säger bara att de är fina. Jag vill säga så mycket mer men har samtidigt ingen lust att vara någon slags magister med pekpinne. Kollegan säger att det är festdojjorna hon alltid sökt efter, att de är perfekta och troligtvis så bekväma. Att hon bara måste ha dem. ”Du får väl tänka på saken” hasplar jag ur mig och går ut från rummet. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till mina nya insikter och kunskaper om konsumtion. Jag känner mig lite ur balans. Vilsen men glad.

Mitt mål är att bli en medveten konsument. Och det tar tid. Nu vill jag veta var festskorna producerats och under vilka omständigheter, om materialet kan klassas som miljövänligt osv. 

Det är svårt att veta var man skall börja leta information, det är svårt att veta hur noggrann det är värt att vara. I vilken omfattning kan jag tillåta mig själv att ”slarva”. Skall man tänka i termer av ”lagom” medveten konsument? För jag vill samtidigt förenkla tillvaron och lägga energi på rätt saker. Det är förvisso bättre att söka produktionsfakta och läsa miljöbloggar än att fastna i modebloggsträsket där avsaknaden av reflektioner kring konsumtionsbeteende är i det närmaste lustigt. Som sagt, det känns som att jag är något viktigt på spåren, något som kan komma att påverka både min hälsa och upplevelse av meningsfullhet. Viktigt men förvirrande. Vilsen men glad.

Dock; jag är mycket hellre en vilsen medveten konsument än enbart vilsen.

Tack Stina för dina funderingar kring konsumtion och köpstopp. Vill DU gästblogga om köpstopp, frivillig enkelhet eller annat så maila mig på antianki@gmail.com