Gästinlägg: Något av det bästa jag har gjort!

Bild: Denis Collette...!!!

Jag fick ett mail från Rebecka som tackade för sin köpstoppsinspiration. Här är hennes berättelse:

Tack för att du inspirerade mig!

Lite om mig: Kvinna, 48 år, gift, två vuxna barn, 23 och 19 år. Arbetar på kontor. Tycker om att vara ute i naturen, läsa böcker, umgås med vänner. Inte särskilt intresserad av mode eller heminredning. Åkt buss och cyklat till arbetet i alla tider.

Varför köpstopp?
Jag var under flera år ganska fattig och kunde bara handla det allra nödvändigaste. Sedan blev jag fokuserad på att handla billigt och göra fynd, det gick åt mycket energi till det. Sedan blev jag utless på att handla.

När det handlar om shopping har jag aldrig haft särskilt mycket pengar att handla för. Outbildad kontorist/assistent som för det mesta tjänat ganska dåligt. Men, tack vare små utgifter och ett någorlunda ekonomiskt sinnelag har vi alltid klarat oss. Jag har dessutom varit ganska road av att handla i andrahandsaffärer och ofta gjort det utan att jag har varit tvungen och tyckte redan i början av 80-talet att det var ett roligt, bra och billigt sätt att handla på. Ingen jag känner skulle kalla mig shoppinggalen. Jag har nog varit en högst ordinär konsument som handlat när jag har behövt men förstås också handlat onödiga saker när det funnits utrymme för det.

"Det skulle dröja 11 år innan jag fick ett fast arbete igen"

I november 1990 blev jag uppsagd från mitt jobb som jag hade haft i 10 år. Det var i början av förra lågkonjunkturen och 11 000 industritjänstemän fick gå från sina jobb. Ett år senare började jag arbeta igen. Det skulle dröja 11 år innan jag fick ett fast arbete igen. Jag varvade längre och kortare anställningar med studier och arbetslöshet. På 10 år var jag arbetslös i sammanlagt fyra år. Jag vill inte beklaga mig, jag vet att det är många som har haft det mycket svårare på arbetsmarknaden och som inte har lyckats komma tillbaka till något fast arbete.

Det som för de flesta bara var höga rubriker på löpsedlarna i september 1992 var kännbar verklighet för oss; räntan var 500% och två år senare var katastrofen ett faktum, min mans företag gick i konkurs. Sommaren 1994 blev vi tvungna att sälja vårt hus med förlust. Nu var vi rejält skuldsatta och skulderna började växa. De närmaste åren efter konkursen var ganska fattiga. Jag hade sällan råd att köpa något nytt till mig själv, behövde jag något var det alltid andra hand som gällde.Lyckligtvis har det sedan några år tillbaka ljusnat på den ekonomiska fronten. Vi kommer att vara skuldfria i januari 2011.

Ett tag frossade jag nästan i att köpa underkläder, förmodligen på grund av att jag så sällan kunnat prioritera en ny behå.

Trots att vi betalar 8 500 kr i månaden på konkurs- och husskulden har det funnits mer pengar att spendera under de senaste tre åren. Tidigare betalade vi så mycket vi kunde varje månad, ju mer vi tjänade, desto mer fick vi betala. Nu är det en bestämd summa vi betalar och eftersom vi får behålla löneförhöjningar och skattesänkningar får vi det sakta men säkert bättre ekonomiskt. Vi har t ex kunnat köpa en ny soffa och jag måste inte längre handla i andra hand om jag inte vill. Ett tag frossade jag nästan i att köpa underkläder, förmodligen på grund av att jag så sällan kunnat prioritera en ny behå. Jag började också spara pengar regelbundet vilket gjorde det möjligt att göra en utlandsresa. Jag kunde också börja handla på ett mer ekonomiskt sätt, större förpackningar och passa på när det var billigt att handla. Vi hade levt ur hand i mun under så lång period och egentligen aldrig tyckt att vi haft råd med någonting. Mat och kläder till barnen och betala räkningar har ju alltid varit det viktigaste. Jag kommer ihåg hur upphetsad jag var en gång när jag hade köpt en ny lampa för 60 kr!

Nu såg framtiden ljusare ut, så småningom skulle vi vara av med skulderna men något hade triggats igång hos mig! Jag fick en känsla av katastrof och började handla för att skaffa mig stora lager. Konserver, servetter, glödlampor, ljus och toalettpapper, så fort det var billigt kändes det som om jag måste handla. Jag kunde ha ett lager på 200 värmeljus och ändå tycka att det var helt OK att köpa fler. Plötsligt hade jag möjlighet att byta ut saker; kuddar, mattor, lampor, gardiner, sängkläder (dock behövligt) Jag lusläste annonser och reklam, allt för att inte missa ett bra köp. Att inte kolla in Coops rea efter jul med 70% rabatt var otänkbart! Det var som om jag skulle ta igen alla år när jag aldrig tyckte att jag kunde köpa någonting.

Kort sagt, jag var less på att gå i affärer. Trött på att bevaka Hemtex eviga reor och kolla på behåar med 25% rabatt på Lindex.

Så här höll det på i ett par år men till sist blev jag så less men jag kunde inte förstå varför. Att shoppa kan man väl inte bli less på? Trots att jag fortfarande inte har överdrivet mycket pengar att spendera så finns det ju alltid lite pengar att handla för. Inköpen skall planeras, priser skall jämföras, det skall tittas i affärer, vem vet, man kan ju missa något. Det låter som om jag inte har gjort annat än shoppat på min fritid och så är det inte men jag började ogilla den här känslan och mitt beteende och tyckte att det var tröttsamt. Det kändes som om mycket energi gick åt till att planera bra köp för de pengar jag ändå hade att handla för. Kort sagt, jag var less på att gå i affärer. Trött på att bevaka Hemtex eviga reor och kolla på behåar med 25% rabatt på Lindex. Sommaren 2007 hade jag också börjat jag fundera på hur de sista åren av skuldsaneringen skulle bli. Snart skulle vi börja betala ännu mera på skulden. Vad skulle vi kunna spara in på?

Köpfria dagen
Så på höstkanten läste jag om köpfria dagen som skulle inträffa den 24 november. Jag blev intresserad och bestämde mig för att se vad som låg bakom. Jag hade hört talas om dagen tidigare men inte reflekterat så mycket. Så läste jag om dig i tidningen VI. Naturligtvis, här fanns ju svaret! Att bara handla det som man inte kan vara utan.

Det var ju det pappa alltid sade: köp inte det du behöver, köp bara det du inte kan vara utan. Så skulle jag tackla de närmaste åren. Jag bestämde mig för att börja den 7 januari 2008, första dagen på jobbet efter julledigheten. Jag önskade mig strumpor i julklapp, köpte en ny matlåda och sedan kände jag mig klar och taggad att börja.

Ett år senare

"Jag kan slänga Kappahls och Lindex rabattkuponger utan att tveka".

Att sluta handla var mycket lättare än jag hade trott. Redan från början kom det som en stor lättnad över mig och det var som om en press släppte. Jag har inte längre något behov av att göra fynd eller passa på när det är billigt. Jag handlar inte heller bara för att det är billigt. Jag är ännu mindre road av att gå i affärer, jag kan gå in på en loppmarknad och vända i dörren. Och där som jag har gjort mina bästa fynd! När jag skall köpa något frågar jag mig om det verkligen är något jag behöver, vilket det faktiskt sällan är. Jag kan slänga Kappahls och Lindex rabattkuponger utan att tveka. Nu är köpstoppet slut men det känns som om jag handlar ännu mindre nu än när jag hade köpstopp! Detta är något av det bästa jag har gjort!

Hälsningar Rebecka i Örebro.